Många personer som drabbas av krampanfall får diagnosen epilepsi. När läkare utför mer omfattande undersökningar visar det sig dock att en del av dessa individer i stället lider av kardiovaskulär svimning – ett tillstånd som beror på oregelbundna hjärtrytmer och störningar i blodflödet. Kardial svimning kännetecknas av ett plötsligt svimningsanfall eller en total förlust av medvetandet.
Hjärtrubbning, eller arytmi, är den medicinska termen för ett oregelbundet hjärtslag. Arytmier kan uppträda i fem huvudformer: prematura (för tidiga) slag, förmaksflimmer, bradykardi, takykardi och ventrikulära arytmier.
Prematura slag är oftast ofarliga och kan utlösas av faktorer som stress och koffein. Förmaksflimmer är en elektrisk störning där hjärtats förmak inte pumpar ut blodet ordentligt, vilket gör att blodet samlas och i vissa fall koagulerar till klumpar. Bradykardi innebär att hjärtat slår för långsamt, vilket kan ge yrsel, svimning och trötthet. Takykardi betyder att hjärtat slår för fort, vilket kan störa blodflödet. Ventrikulära arytmier är den farligaste formen och uppstår när hjärtats kammare inte pumpar blodet korrekt.
Av dessa fem huvudkategorier är det framför allt förmaksflimmer, bradykardi och ventrikulära arytmier som kan orsaka svimning, så kallad synkope.
Vissa krampanfall liknar de svimningsanfall som förekommer vid kardial svimning, eftersom båda innebär en förlust av medvetandet. Det finns dock flera tydliga skillnader. Vid svimning återfår man vanligtvis medvetandet snabbare än efter ett epileptiskt anfall.
Vid ett epileptiskt anfall är det vanligare att man urinerar på sig, och därefter kan huvudvärk, sömnighet och desorientering uppstå. Epileptiska anfall tycks dessutom tillfälligt slå ut kroppens skyddsreflexer, vilket ökar risken för fall och skador – något som inte sker vid kardial svimning.
Ett symtom som ibland förekommer vid både svimning och krampanfall är ryckningar, vilket gör diagnosen svårare att ställa. Endast ytterligare medicinska undersökningar kan med säkerhet skilja de två tillstånden åt.
För att kunna diagnostisera eventuell kardial svimning går läkaren först igenom patientens sjukhistoria och familjens hälsobakgrund. Därefter kan olika undersökningar göras, bland annat:
Elektrokardiogram (EKG) som registrerar hjärtats elektriska aktivitet.
Lutningstest (tilt-table-test) som visar hur blodtrycket och pulsen reagerar på kroppsställningsförändringar.
Bärbara monitorer som övervakar hjärtaktiviteten under längre perioder.
Massage av sinus caroticus på halsen för att testa hjärtats reaktion.
Elektrofysiologisk studie (EPS) som kartlägger hjärtats elektriska system inifrån.
Med hjälp av dessa tester kan läkarna upptäcka fysiska eller elektriska avvikelser i hjärtat och se hur det reagerar på förändringar i blodtryck, aktivitet och elektrisk stimulering.
När läkarna har fastställt vilken typ av hjärtfel som orsakar svimningen väljs en behandling som passar just det problemet. Om hjärtat slår i fel takt kan en pacemaker eller en implanterbar defibrillator (ICD) behövas. Vid elektriska störningar i hjärtat kan kateterablation, där de felaktiga elektriska banorna avlägsnas, vara ett alternativ. Ibland räcker det med läkemedelsbehandling utan mer invasiva ingrepp för att hålla problemet under kontroll.
Om du ser någon som verkar få ett krampanfall eller svimma, lägg personen på sidan i stabilt sidoläge. Försök inte hålla fast personen och stoppa aldrig något i munnen. Ta bort föremål i närheten som kan orsaka skada och kontrollera att luftvägarna är fria så att personen kan andas fritt.
Varar anfallet eller svimningen längre än fem minuter, ring 112 och begär ambulans. Sök även vård om personen inte återfår medvetandet snabbt, har bröstsmärta eller andningssvårigheter, eftersom detta kan tyda på ett allvarligt hjärtproblem.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online