Hormonbehandling är ett samlingsnamn för två helt olika medicinska behandlingar. Hormonersättningsbehandling, ofta kallad HRT, innebär användning av läkemedel som innehåller hormoner för att motverka besvär i samband med kvinnans klimakterium. Inom cancerbehandlingen avser hormonbehandling däremot en behandling som sänker nivåerna av hormoner som visat sig kunna påskynda cancertillväxt.
Eftersom de båda behandlingsformerna har liknande namn uppstår det lätt missförstånd bland allmänheten kring vilka metoder och sjukdomstillstånd som gäller för respektive behandling.
Hormonersättningsbehandling innebär vanligtvis en kombination av två olika hormoner: östrogen och gestagen. Läkemedlen begränsar typiska klimakteriebesvär såsom humörsvängningar, värmevallningar samt urin- och underlivsproblem. De två ämnena ges tillsammans eftersom enbart östrogen ökar risken för livmodercancer. Har en hysterectomi (borttagning av livmodern) genomförts behövs dock inte gestagen.
Hormonersättning har dessutom visat sig effektiv för att förebygga benskörhet (osteoporos) och tjocktarmscancer, och kan även bidra till att minska risken för hjärtsjukdom. Kombinationen av dessa potentiella fördelar ledde tidigare till att läkare ofta skrev ut hormonersättning som en långtidsbehandling.
Information från kliniska studier genomförda i början av 2000-talet visade dock på tidigare okända risker vid långtidsbehandling. De potentiella riskerna inkluderar ökad risk för stroke, bröstcancer, hjärtsjukdom och blodproppar. Även om sannolikheten för dessa komplikationer inte är stor rekommenderar läkare idag sällan långvarig hormonersättning.
Fortfarande anses dock nyttan med korttidsbehandling oftast överväga riskerna, och korta behandlingsperioder skrivs fortfarande ut i stor utsträckning. Om du överväger hormonersättningsbehandling bör du rådfråga din läkare för att tillsammans väga bästa alternativet för just din situation.
Hormonbehandling vid cancer använder flera olika tekniker för att minska produktionen av hormoner som kan påskynda cancertillväxten. Vid bröstcancer är östrogen och gestagen vanliga bovar, medan problemen vid prostatacancer kretsar kring testosteron och dihydrotestosteron (DHT).
Ungefär 80 procent av alla bröstcancerfall är "hormonreceptorpositiva". I närvaro av östrogen och/eller gestagen tar dessa cancerceller emot kemiska signaler som får dem att växa snabbare. I sådana fall används hormonbehandlande läkemedel för att sänka eller blockera hormonproduktionen.
Har du fått en bröstcancerdiagnos kommer din läkare normalt att bedöma behovet av hormonbehandling efter operationen, när den borttagna tumören kan undersökas och testas.
Vid prostatacancer stimulerar testosteron och DHT på liknande sätt cancertillväxten. Behandlingen involverar ofta en grupp läkemedel som kallas LHRH-analoger, vilka verkar sänkande på hormonhalterna. Eftersom dessa läkemedel initialt orsakar en tillfällig stegring av testosteronnivån används ibland istället en nyare läkemedelsgrupp som kallas LHRH-antagonister. Dessa läkemedel orsakar ingen testosterontopp. Ibland används även så kallade antiandrogener för att förstärka effekten av LHRH-preparaten.
Läkarna är oense om när hormonbehandling vid prostatacancer exakt bör sättas in. Vissa föredrar tidig insats, medan andra föredrar att senarelägga behandlingen. På samma sätt anser vissa läkare att behandlingen bör vara kontinuerlig, medan andra menar att den bör ske intermittent, alltså med avbrott. Rådfråga din läkare om dennes syn på rätt behandlingsupplägg. Det är också klokt att själv läsa på om risker och fördelar med olika behandlingsmetoder för att kunna fatta ett välgrundat beslut.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online