T-celler och B-celler är centrala för det mänskliga immunsystemet. Tillsammans utgör de det adaptiva (förvärvade) immunsvaret – immunsystemets tredje och sista försvarslinje. Även om de samarbetar nära har de helt olika roller och arbetssätt.
Immunsystemet kan delas in i tre delar: yttre barriärer som hud och slemhinnor, interna försvar som feber, inflammation och fagocyter (celler som omsluter och förstör främmande inkräktare), samt det adaptiva försvaret. Det adaptiva försvaret involverar B- och T-lymfocyter och kan delas in i två underkategorier: humoral immunitet och cellmedierad immunitet. B-celler ansvarar för den humoral immuniteten, medan den cellmedierade immuniteten styrs av T-celler.
Den humoral immuniteten bygger på samspillet mellan antigen och antikropp. Antigener är antikroppsframkallande ämnen – partiklar som känns igen som främmande och som utlöser att antikroppar binder till dem. Antikroppar är proteinmolekyler som fäster på antigenens yta och kallas även immunglobuliner.
Den cellmedierade immuniteten innebär att T-lymfocyter direkt förstör, eller lyserar, främmande celler. T-celler frisätter dessutom kemiska ämnen som ytterligare förstärker immunsvaret.
B-celler och T-celler är båda lymfocyter, det vill säga vita blodkroppar som bildas i benmärgen och mognar i kroppens lymfatiska organ. Under mognadsprocessen lär sig lymfocyterna att skilja mellan främmande celler och kroppens egna – något som kallas självtolerans. De lär sig också att känna igen ett specifikt antigen och binda till det, vilket kallas immunokompetens.
B-celler mognar i benmärgen. När de väl har aktiverats har B-celler bindningsställen som är specifika för en viss patogen. När antigenet finns närvarande binder det till receptorn på B-cellen, vilket triggar cellen att växa och klona sig själv. Klonerna utvecklas till antingen plasmaceller eller minnesceller.
Plasmacellerna producerar enorma mängder antikroppar och frisätter dem i kroppen. Antikroppen binder till antigenet och signalerar till cellerna i det interna försvaret att komma och döda patogenen. Plasmacellerna lever dock bara några dagar.
Minnesceller utsöndrar inte antikroppar. Istället behåller de informationen om antikroppen så att den snabbt kan aktiveras när antigenet återkommer. Minnescellerna gör att kroppen kan sätta in ett snabbare och kraftfullare svar vid nästa invasion – detta kallas immunologiskt minne. Under detta sekundära immunsvaret finns antikropparna kvar i kroppen betydligt längre, upp till flera månader, och de binder dessutom mer effektivt till antigenet.
B-celler är relativt ineffektiva mot patogener som gömmer sig inuti kroppens egna celler, exempelvis virus. Här krävs T-celler, som söker upp dessa inkräktare och markerar dem för destruktion. Till skillnad från B-celler, som kan känna igen hela antigener på egen hand, är T-celler beroende av att andra celler presenterar antigenfragment åt dem.
T-celler mognar i thymus (brässen), där två huvudtyper bildas: T-hjälparceller och cytotoxiska T-celler. De skiljs åt utifrån vilka glykoproteiner som finns på deras yttermembran – T-hjälparceller bär på CD4-glykoproteinet, medan cytotoxiska T-celler bär på CD8-glykoproteinet. Observera att inte alla CD4-celler är T-hjälparceller och inte alla CD8-celler är cytotoxiska T-celler.
T-hjälparceller frisätter cytokiner – kemiska budbärare som signalerar tillväxt, differentiering och aktivering av andra immunceller, exempelvis makrofager. De stimulerar även B-celler att växa och producera antikroppar snabbare.
Cytotoxiska T-celler patrullerar kroppen och kan direkt förstöra patogena celler, inklusive cancerceller. De fäster vid den drabbade cellen och frisätter sedan kemiska faktorer som antingen lyserar cellen eller utlöser programmerad celldöd, så kallad apoptos.
T-hjälparceller aktiverar och styr i praktiken alla andra immunceller, vilket gör dem helt avgörande för det adaptiva immunsvarets funktion. HIV angriper just T-hjälparcellerna, och antalet minskar successivt allt eftersom infektionen fortskrider. I takt med att T-hjälparcellerna försvagas drabbas resten av immunsystemet och blir allt svagare. Kroppen utsätts då för opportunistiska infektioner, och det är ofta dessa som slutligen blir dödliga för patienten med aids.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online