Tuberkulos är en potentiellt livshotande infektionssjukdom som lätt sprids från person till person. Enligt USA:s centrum för sjukdomskontroll och förebyggande arbete (CDC) rapporterades 5 283 fall av tuberkulos med ursprung i USA under år 2008. Antibiotikumet rifampicin används ofta för att behandla tuberkulos, men trots dess effektivitet innebär läkemedlet flera risker för biverkningar och komplikationer hos vissa patienter.
Rifampicin kan orsaka många besvärliga men inte farliga biverkningar. Vissa patienter upplever mag- och tarmbesvär som illamående, kräkningar, diarré, halsbränna, aptitlöshet, gasbildning och magkrampar. Påverkan på centrala nervsystemet är också vanlig och kan yttra sig som huvudvärk, feber, dåsighet, bristande koordination, yrsel, koncentrationssvårigheter, förvirring, smärta i armar och ben samt domningar. Vissa patienter rapporterar även suddig syn eller ögonhinneinflammation (konjunktivit) under pågående behandling.
I mer sällsynta fall orsakar rifampicin förändringar i blodvärdena. Vissa patienter utvecklar brist på blodplättar, så kallad trombocytopeni, under behandlingsperioden. Eftersom blodplättarna ansvarar för blodets koagulering kan trombocytopeni ge upphov till lätta blåmärken eller långvariga blödningar efter en skada. I sällsynta fall kan låga blodplättsnivåer leda till livshotande hjärnblödningar. Läkemedlet kan även orsaka anemi (blodbrist) och leukopeni, det vill säga brist på syretransporterande röda blodkroppar respektive infektionsbekämpande vita blodkroppar. Dessa brister medför risk för andningssvårigheter, trötthet och ökad mottaglighet för infektioner.
Ibland utvecklar patienter en överkänslighet mot rifampicin, vilket ofta bara ger mildare symtom som kliande nässelutslag eller röda hudrodnader. Mer sällan leder läkemedlet till potentiellt livshotande reaktioner som Stevens-Johnsons syndrom eller toxisk epidermal nekros. I mycket ovanliga fall orsakar rifampicin anafylaxi – en farlig allergisk reaktion som uppstår när kroppen felaktigt tolkar läkemedlet som ett främmande hot och producerar antikroppar som svar. Anafylaxi kan ge väsande andning, ökad puls och i värsta fall chock.
Rifampicin kan påverka njurarna och levern negativt, liksom urinvägar och fortplantningssystem. Vissa patienter drabbas av allvarliga njurproblem, bland annat blodig urin, inflammation i de gångar som förbinder njurarna med urinblåsan samt i värsta fall plötslig njursvikt. Inflammation eller skada på levern är också möjlig under behandlingen. I sällsynta fall kan rifampicin orsaka kolit, det vill säga inflammation i tjocktarmen. Kvinnor rapporterar ibland förändringar i menstruationens regelbundenhet, längd eller blödningsmängd när de använder läkemedlet.
Generellt sett är biverkningarna av rifampicin vanligast när läkemedlet tas oregelbundet istället för enligt fast schema. Det kan bero på att läkaren medvetet förskriver intag varannan dag eller en gång per vecka, men oftare handlar det om att patienten missat att ta medicinen dagligen enligt ordination. Risken för biverkningar ökar dessutom om behandlingen avbryts abrupt och sedan återupptas.
Vissa biverkningar uppstår endast vid oregelbunden användning, exempelvis det så kallade influensasyndromet. Symtomen liknar dem vid verklig influensa och består av kombinationer av feber, frossa, huvudvärk, yrsel och värk i skelettet. Andningsrelaterade besvär som pipande andning och andnöd är vanliga vid intermittent användning, liksom lågt blodtryck.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online