Clostridium difficile (C-diff) är en bakterie som finns i naturen men som inte ingår i tarmens normala bakterieflora. Enligt S.J. McPhee och M.A. Papadakis i "Current Medical Diagnosis and Treatment" koloniserar C-diff tjocktarmen hos cirka 3 procent av friska vuxna och hos 20 procent av sjukhuspatienter. Bakterien sprids via den fekal-orala vägen: när fekalt kontaminerade händer rör vid ett föremål eller en yta lämnas bakterier kvar, och om en annan person därefter rör vid föremålet och sedan vid munnen eller mat kan smittan överföras.
När C-diff väl har tagit sig in i tarmen börjar den föröka sig genom att frigöra sporer. Hos en frisk person håller den övriga tarmfloran bakterien i balans. Men om personen är försvagad, äldre eller har ett nedsatt immunförsvar och samtidigt behandlas med antibiotika (till exempel klindamycin, ampicillin, cefalosporiner eller fluorokinoloner) kan de normala tarmbakterierna börja dö. Det ger C-diff, som är resistent mot många antibiotika, möjlighet att föröka sig snabbt.
I takt med att C-diff förökar sig frisätter bakterien toxiner A och B samt enzymer som skadar cellerna i slemhinnan i tjocktarmen, särskilt i tarmens nedre del och i ändtarmen. Insidan av tjocktarmen blir irriterad och svullen (kolit) och börjar brytas ner när sår bildas, vilket orsakar magkramp och diarré. Som svar på infektionen producerar kroppen feber och ökade mängder vita blodkroppar för att bekämpa bakterierna. Restprodukter från den skadade slemhinnan och vita blodkroppar bildar var och belägg som kallas pseudomembraner i tjocktarmen.
Enligt Mayo Clinic kan personer med lindrig infektion ha två till tre vattniga avföringar per dag, men när infektionen förvärras kan antalet stiga till 10–15, vilket leder till uttorkning. Slemhinnan i tjocktarmen innehåller blodkärl, och toxinerna och enzymerna gör kärlen mer genomsläppliga. Blod kan då läcka ut i tarmen, eller så kan såren skada kärlen, vilket ger blodiga avföringar. C-diff kan även ta sig in i blodomloppet – det första steget mot sepsis, en livshotande infektion.
Vid sepsis reagerar kroppen med en kraftig inflammatorisk respons på C-diff i blodet, vilket gör att hjärtfrekvensen ökar. Antalet vita blodkroppar fortsätter att stiga samtidigt som syrehalten i blodet sjunker, vilket gör personen andfådd och ibland förvirrad. Om bakterierna överväldigar kroppen börjar blodtrycket falla så lågt att organen inte längre får tillräckligt med blod och syre. Organ som lungor och njurar kan då börja svikta. Tjocktarmen kan dessutom förstoras (megakolon) och i värsta fall perforera, varvid tarminnehåll och bakterier sprids ut i bukhålan och infektionen breder ut sig.
Behandlingen består vanligen av tio dagars antibiotika i tablettform (metronidazol eller vankomycin), som C-diff är känslig för. Enligt "Current Medical Diagnosis and Treatment" kräver dock svår eller återkommande infektion en längre behandlingstid, upp till sex veckor. Vid sepsis kan patienten behöva intravenös vätska samt metronidazol direkt i blodet i höga doser under längre tid, eller tills symtomen avtar. Om megakolon eller tarmperforation uppstår kan kirurgisk reparation bli nödvändig, och i vissa fall måste hela eller delar av tjocktarmen tas bort.
Enligt Centers for Disease Control and Prevention (CDC) går symtomen tillbaka hos cirka 23 procent av de smittade om infektionen upptäcks tidigt och den antibiotikabehandling som orsakat C-diff-infektionen omedelbart avbryts. Dödsfall till följd av sepsis orsakad av C-diff är sällsynta.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online