Lazarettfeber är en historisk term som avsåg två distinkta infektionssjukdomar som uppträdde i militära sammanhang:
1. Gravfeber (Quintanafeber) – Första världskriget
- Ätiologisk agent: Bartonella quintana (tidigare Rochalimaea quintana).
- Vektor: Mänsklig klädlöss (Pediculus humanus corporis).
- Kontext: Rampant i de trängda, ohygieniska gravsystemen under första världskriget. "Lazarettfeber" betecknade den allvarligare, långvariga formen som krävde sjukhusvård (avdelningsinläggning), skild från mildare "tre-dagars feber" eller "fem-dagars feber" presentationer.
- Symtom: Återkommande feber (quintan-mönster: 5-dagars cykler), svår huvudvärk, skenbenssmärta (tibial periostit), utslag, splenomegali. Sällan dödlig men orsakade massiv morbiditet.
- Association: Ofta samtidig med "gravmun" (akut nekrotiserande ulzerativ gingivit) på grund av gemensamma riskfaktorer (dålig hygien, stress, malnutrition).
2. Typhoidfeber – Belägringen av Lucknow (1857–58)
- Ätiologisk agent: Salmonella enterica serovar Typhi.
- Kontext: Under det indiska upproret 1857 drabbades brittiska och koloniala trupper belägrade i Cawnpore (Kanpur) av en förödande typhoidutbrott i lazarettet. Termen "lazarettfeber" tillämpades på denna epidemi.
- Smittspridning: fekal-oralt via kontaminerat vatten/mat; förvärras av belägringsförhållanden (trängning, sanitetskollaps).
- Symtom: Trappstegsfeber, relativ bradykardi, rosutslag, bukdistension, delirium, tarmpерforation/blödning. Hög dödlighet före antibiotika.
Viktig distinktion
Båda kallades "lazarettfeber" för att de fyllde sjukhusavdelningar, men de är etiologiskt, epidemiologiskt och kliniskt distinkta. Modern medicin använder specifika diagnostiska etiketter.
