Urinretention kan visa sig på flera olika sätt. Vissa patienter har svårt att urinera utan att behöva anstränga eller pressa sig. Andra upplever en svag eller avbruten urinstråle. Ytterligare andra känner ett plötsligt och återkommande behov av att urinera, fastän endast en liten mängd urin kommer fram.
Urinretention är dock inget symtom på IBS i sig, utan snarare en biverkning av vissa tillstånd och behandlingar som är förknippade med irritabel tarm.
IBS delas in i tre olika former: diarrédominerad IBS (D-IBS), förstoppningsdominerad IBS (C-IBS) samt alternerande IBS (A-IBS), där både förstoppning och diarré förekommer.
Många patienter med förstoppningsdominerad IBS lider även av gastropares – ett försvagande magtillstånd som ger buksmärtor och kräkningar. De läkemedel som används för att behandla gastropares kan ge biverkningar som urinretention.
Urinära komplikationer hör normalt inte till IBS, men kan vara resultatet av flera gastrointestinala problem som förekommer samtidigt i kroppen.
Vissa IBS-patienter lider dessutom av andra medicinska tillstånd, exempelvis GERD (gastroesofageal refluxsjukdom) och bråck. När dessa åkommor kombineras med IBS kan de leda till spända bukmuskler och svårigheter att urinera i stående ställning (för män).
Användning av antispasmodiska läkemedel, som är avsedda att lindra muskelspänningar och smärtsamma tarmkrampar, kan medföra flera komplikationer – bland annat urinretention. Patienter som redan lider av urinretention, oavsett orsak, bör därför inte använda antispasmodika.
IBS-patienter som använder icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID), exempelvis ibuprofen, naproxen eller celekoxib, fördubblar risken för onormala urinhållningsproblem, inklusive akut urinretention och nedsatt blåsmuskelfunktion.
Vid urinretention kan en urolog genomföra en serie urodynamiska undersökningar för att utreda problemet. Beroende på resultaten kan urologen antingen vidga urinröret eller välja att tömma blåsan med hjälp av en kateter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online