Guldföreningar har använts för att behandla reumatoid artrit sedan tidigt 1900-tal. Även om de på senare år har tappat i popularitet bland reumatologer används de fortfarande som en sista utväg när andra behandlingar inte räcker till. Guldföreningar kan ges som intramuskulära injektioner på läkarmottagning eller i form av receptbelagda kapslar. De vanligaste guldföreningarna vid behandling av reumatoid artrit är guld-natriumtiomalat (Aurolate eller Myochrysine) och auranofin (Ridaura). Guld-aurotioglukos (Solganal) togs bort från marknaden 2002 på grund av låg efterfrågan.
Guldföreningar är en typ av DMARD-läkemedel (disease-modifying anti-rheumatic drugs), det vill säga sjukdomsmodifierande antireumatiska läkemedel, som används vid reumatoid artrit. Fram till 1990-talet var de den föredragna behandlingen för sjukdomen, men idag används de sällan. Andra behandlingar, såsom metotrexat, malariamediciner och TNF-hämmare, föredras oftast eftersom de medför en lägre risk för toxicitet. Guldföreningar används i allmänhet endast när andra läkemedel inte har gett tillräcklig lindring.
Exakt hur guldföreningar verkar vid reumatoid artrit är inte helt klarlagt. En teori är att de blockerar frisättningen av ett ämne som orsakar inflammation i lederna.
De flesta patienter med reumatoid artrit kommer aldrig att behöva behandlas med guldföreningar. Dessa läkemedel tillhör de sista behandlingsalternativ som prövas vid svår, ihållande reumatoid artrit. Även om guldföreningar kan vara effektiva är de förknippade med många obehagliga och ibland farliga biverkningar, vilket begränsar deras användning. Ungefär 35 procent av dem som behandlas med guldföreningar måste avbryta behandlingen på grund av allvarliga biverkningar. Behandlingen är effektiv hos 30–50 procent av patienterna med svår reumatoid artrit, men ger vanligtvis ingen symtomlindring förrän flera månader efter behandlingsstart.
Guldföreningar är förknippade med många biverkningar, varav vissa kan vara potentiellt dödliga. Läkemedlen har visats orsaka fosterskador och ska därför inte användas under graviditet. De passerar även över i bröstmjölk och bör på grund av sin toxicitet inte användas av ammande mödrar. Flera läkemedel kan interagera med guldföreningar, bland annat hydroxyklorokin (Plaquenil) och penicillamin (Cuprimine), som båda också används vid behandling av reumatoid artrit. Under behandling med guldföreningar krävs noggrann övervakning med regelbundna läkarundersökningar och blodprov.
Förutom att lindra symtomen vid reumatoid artrit kan guldföreningar orsaka ett antal biverkningar. Överkänslighet för sol är vanligt hos personer som behandlas med dessa läkemedel och kan leda till kraftiga solbrännskador om försiktighetsåtgärder inte vidtas. Injicerade guldföreningar kan utlösa en omedelbar reaktion med yrsel, illamående, kräkningar, svimningskänsla och ökat svettande. Dessa symtom brukar bara pågå några minuter. Vissa personer får ledvärk i 24–48 timmar efter injektionen. Denna effekt blir oftast mildare eller försvinner helt efter flera injektioner.
Andra möjliga biverkningar vid guldbehandling är ömhet i tunga och mun, hudutslag, klåda, fjällande hud, sår och munsår, blod i urinen, magkrampar, matsmältningsbesvär, aptitlöshet, diarré samt illamående och kräkningar.
Två guldföreningar används idag vid behandling av reumatoid artrit: guld-natriumtiomalat (Aurolate eller Myochrysine) och auranofin (Ridaura). Guld-natriumtiomalat ges som intramuskulär injektion på läkarmottagning, medan auranofin ordineras som en kapsel en gång per dag. Guldinjektioner ges vanligtvis en gång i veckan under de första 22 veckorna, därefter mer sällan. Injektioner är effektivare än kapslar, men medför också allvarligare biverkningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online