Olika typer av bakterier, så kallade tarmpatogener, kan orsaka sjukdomar i tarmarna. För att kunna ställa diagnos på en infektion måste det kliniska laboratoriet skilja mellan de sjukdomsframkallande bakterierna och de bakterier som normalt finns i tarmfloran. Det gör man med hjälp av bakterieodlingar, immunologiska tester, specialfärgningar och kolhydrattester.
Bakterieodlingar är fortfarande guldstandarden – alltså det mest tillförlitliga testet – för att identifiera bakterier i ett avföringsprov. En liten mängd av provet placeras ut i petriskålar med olika typer av näringsmedier. Eftersom olika bakterier har olika näringsbehov och växer bara i vissa miljöer kan laboratoriet utifrån var och hur bakterierna växer avgöra vilken art det rör sig om.
Vissa tester för bakterier i mag-tarmkanalen använder antikroppar som är specifika för bestämda bakteriearter. En liten del av avföringsprovet läggs på ett objektglas, varefter antikroppslösningen tillsätts. Om den bakterie som antikropparna riktar sig mot finns i provet uppstår en agglutination, det vill säga att bakterierna klumpar ihop sig. Reaktionen syns tydligt och ger ett snabbt svar.
Olika bakterier får olika färger och har olika former när de ses i mikroskop. Den klassiska färgningsmetoden är gramfärgning. De flesta "nyttiga" bakterier i tarmen är gramnegativa och färgas rosa. Många av de "skadliga" bakterierna, exempelvis Clostridium, är däremot grampositiva och färgas lila. Färgningen ger snabbt en första ledtråd om vilken typ av bakterie som finns i provet.
Olika bakterier bryter ner olika typer av kolhydrater (sockerarter). Kolhydrattester används både för att påvisa förekomsten av bakterier i ett avföringsprov och för att identifiera vilka bakterier det rör sig om. Små prover placeras i rör med olika sockerarter. När bakterierna bryter ner kolhydraterna bildas avfallsprodukter som förändrar surhetsgraden i röret, vilket syns som en färgändring i indikatorn.
Nästa generation av tester för bakterier – oavsett om de sitter i tarmen eller någon annanstans i kroppen – bygger på molekylärbiologi. Metoden går ut på att påvisa bakteriernas genetiska material, till exempel med PCR-teknik. Detta är särskilt värdefullt eftersom bakterier ofta inte växer i petriskålarna, till exempel om provet hanterats felaktigt vid insamlingen eller om bakterierna redan är skadade. De molekylärbiologiska testerna kräver endast att arvsmassan finns i provet – levande bakterier behövs inte – vilket gör dem både känsligare och snabbare än traditionella odlingsmetoder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online