Crohns sjukdom är en kronisk sjukdom i mag-tarmkanalen – en så kallad inflammatorisk tarmsjukdom – som kan drabba matsmältningssystemet var som helst från munnen till ändtarmen. Den sitter oftast i den nedre delen av tunntarmen, som kallas ileum eller krumtarmen.
Vid Crohns sjukdom fungerar immunförsvaret felaktigt. Det angriper de bakterier som normalt finns i tarmarna, som om de vore ett främmande och farligt ämne. Vita blodkroppar skickas till tarmväggarna, vilket orsakar inflammation. Med tiden leder inflammationen till sår som kan börja blöda.
Enligt det amerikanska institutet National Institute of Diabetes and Digestive and Kidney Diseases är den exakta orsaken till Crohns sjukdom okänd. Flera teorier finns, men ingen är bekräftad. Det är ännu inte klarlagt om sjukdomen beror på ärftliga gener, främmande ämnen i miljön eller en störning i immunförsvaret. En vanlig teori handlar om att kroppen producerar ett protein som hämmar tumörnekrosfaktor (TNF), vilket kan ligga bakom inflammationen.
Vanliga symtom är buksmärtor – ofta i nedre högra delen av buken – täta diarréer, viktnedgång, blödning från ändtarmen, trötthet, ledvärk (artrit), hudbesvär och feber. I vissa fall kan blödningarna bli så ihållande att de leder till anemi, alltså blodbrist.
Hos barn med Crohns sjukdom kan tillväxten och utvecklingen försenas. Under aktiva sjukdomsskov kan sprickor (så kallade fissurer) uppstå vid ändtarmsöppningen. En annan komplikation är fistlar – onormala gångar som kan förbinda en tarmdel med en annan eller med ett annat organ, exempelvis urinblåsan, slidan eller huden. En tarmobstruktion (blockerad tarm) är en allvarlig komplikation som kan vara livshotande och kräva akut kirurgi.
Crohns sjukdom kan vara svår att diagnostisera, och därför behövs ofta en rad olika undersökningar. Blodprov kan påvisa anemi samt förhöjda nivåer av vita blodkroppar, vilket tyder på inflammation.
Vid en röntgenundersökning av övre mag-tarmkanalen dricker patienten en bariumlösning varefter röntgenbilder tas för att synliggöra avvikelser. En koloskopi, där läkaren undersöker tjocktarmen med ett flexibelt instrument, kan visa inflammation eller blödningar. Under undersökningen kan läkaren även ta små vävnadsprov (biopsier) för analys.
Ibland utförs en kapselendoskopi, där patienten sväljer en liten kapsel med inbyggd kamera. Kapseln fotograferar matsmältningssystemet på sin väg genom kroppen och kan avslöja förändringar som andra metoder missar.
Behandlingen kan omfatta flera olika typer av läkemedel: antiinflammatoriska preparat (som sulfasalazin eller mesalazin), kortikosteroider (som prednison), immundämpande läkemedel (som azatioprin eller metotrexat) samt i vissa fall antibiotika.
Enligt Crohn's & Colitis Foundation godkände den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA infliximab år 1998. Infliximab (Remicade) blev den första biologiska behandlingen mot Crohns sjukdom och används framför allt när konventionell behandling inte gett tillräcklig effekt. Andra biologiska läkemedel är adalimumab (Humira), natalizumab (Tysabri) och certolizumab pegol (Cimzia).
Därutöver kan antidiarréläkemedel, vätskeersättning och näringskosttillskott användas som stödjande behandling.
Kirurgi blir ibland nödvändig för att lindra symtom eller behandla komplikationer som perforation, tarmblockering, böld (abscess) eller kraftig blödning. Att operera bort den sjuka delen av tarmen kan ge lindring, men botar inte sjukdomen. Inflammation kan återkomma i området där operationen gjordes, och fler ingrepp senare i livet är vanliga.
Enligt National Institute of Diabetes and Digestive and Kidney Diseases kommer två tredjedelar till tre fjärdedelar av alla patienter med Crohns sjukdom att behöva operation vid någon tidpunkt under sitt liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online