Divertikulit är en smärtsam sjukdom i matsmältningssystemet som främst drabbar äldre personer. Enligt International Foundation for Functional Gastrointestinal Disorders utvecklar cirka 50 procent av alla personer över 60 år i västerländska länder minst en divertikel – en liten säckliknande utbuktning i tjocktarmens vägg. Förekomsten av en eller flera sådana utbuktningar ökar risken för att utveckla divertikulit.
Divertikulit uppstår när divertiklarna i tjocktarmen blir inflammerade eller infekterade. Även om divertiklar kan bildas på flera ställen i matsmältningskanalen, bland annat i matstrupen och tunntarmen, finns de oftast i tjocktarmen. När divertiklar finns i matsmältningskanalen kallas tillståndet divertikulos. Det är fullt möjligt att leva med divertikulos utan att någonsin utveckla divertikulit.
Divertiklar bildas när svaga partier i tjocktarmens vägg buktar ut på grund av ökat tryck. Läkarna vet inte exakt hur divertiklarna blir inflammerade eller infekterade, men teorin är att samma tryck som orsakar divertikulos även kan leda till inflammation och infektion. Divertikulit kan också uppstå på grund av ansamlad avföring eller ett nedsatt blodflöde till divertiklarna.
Tidigare trodde läkare att intag av frön, popcorn och nötter kunde orsaka divertikulit, men detta har senare motbevisats. Däremot kan en fiberfattig kost, åldrande, fysisk inaktivitet och övervikt bidra till bildningen av divertiklar.
Det typiska symtomet är kraftiga buksmärtor, ofta lokaliserade i nedre vänstra delen av buken. Smärtan kan vara intensiv direkt från början eller successivt tillta under loppet av flera dagar. Den kan åtföljas av feber, illamående, frossa, kräkningar och ömhet vid beröring. Förstoppning, diarré eller blödning från ändtarmen kan också förekomma.
Eftersom divertikulit ger kraftiga buksmärtor behöver läkaren utesluta andra vanliga tillstånd med liknande symtom, exempelvis blindtarmsinflammation eller irritabel tarmsjukdom, innan diagnosen kan ställas. Utöver en fysisk undersökning kan läkaren rekommendera ett blodprov, eftersom förhöjt antal vita blodkroppar kan tyda på en infektion i kroppen.
En datortomografi (CT) kan också utföras. Den ger läkaren en detaljerad bild av matsmältningssystemet, och på bilden går det ofta att se inflammerade eller infekterade divertiklar.
Vid lindrig divertikulit ges ofta en kur med antibiotika för att behandla infektionen och dämpa inflammationen. Läkaren kan dessutom rekommendera att du enbart konsumerar klara vätskor i två till tre dagar för att vila tarmen, samt förskriva smärtlindrande mediciner. En fiberrik kost hjälper avföringen att passera genom tjocktarmen lättare och kan därmed lindra symtomen över tid.
I allvarliga fall kan operation behövas, särskilt om det finns en blockering i tjocktarmen eller om en del av tarmen blivit allvarligt skadad. Vid en primär tarmresektion tas den sjuka delen av tjocktarmen bort, varefter de återstående delarna sys ihop så att den normala tarmfunktionen bevaras.
I vissa fall är det sjuka området så omfattande att en kolostomi behövs. Vid en kolostomi kopplas en frisk del av tjocktarmen till en öppning i bukväggen. En påse fästs vid öppningen, och avföringen lämnar då kroppen genom denna istället för via ändtarmen. Kolostomin kan vara permanent, men i många fall behövs den endast tills den återstående delen av tjocktarmen har läkt och en återkoppling är möjlig.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online