Tarmblockering: symtom, riskfaktorer och behandling

Tarmblockering, som också kallas tarmobstruktion eller ileus, är ett obehagligt och i vissa fall livshotande tillstånd. En blockering i tunntarmen eller tjocktarmen kan hindra avföring och vätskor från att passera vidare, vilket leder till ansamlingar som i sin tur kan orsaka en rad andra medicinska problem. Genom att lära sig känna igen symtomen kan man söka vård i tid och undvika allvarliga komplikationer.

Vad är en tarmblockering?

En tarmblockering definieras som allt som hindrar vätskor eller fastare innehåll från att passera genom tarmen. Orsakerna kan vara många. En mekanisk obstruction – något fysiskt som en tumör eller divertiklar (utbuktningar i tarmväggen) – kan helt enkelt blockera passagen. Andra orsaker kan vara störningar i tarmens egen funktion som förhindrar att innehållet transporteras framåt.

I många fall orsakas blockeringen av fysiska faktorer, exempelvis en vridning av tarmen, förträngningar till följd av divertikulit, inflammation vid irritabel tarm eller Crohns sjukdom, samt ärrvävnad efter tidigare bukoperationer.

Vanliga symtom

De vanligaste tecknen på en tarmblockering är:

• Kramper i buken
• Periodvis skarpa eller stickande buksmärtor
• Illamående och kräkningar
• Ömhet över buken
• Uppsvullen och spänd buk, så kallad distenderad buk

Vissa personer drabbas av diarré, medan andra varken kan få avföring eller släppa gaser – trots att nedre delen av buken känns "full". Svullnaden beror på att tarmens innehåll och gaser samlas bakom stoppet.

Riskfaktorer

Vissa personer löper större risk att drabbas av tarmblockering än andra. Vanliga riskfaktorer inkluderar:

• Tidigare bäcken- eller bukkirurgi
• Crohns sjukdom eller andra inflammatoriska tarmsjukdomar
• Cancerdiagnos i bukområdet
• Divertiklar eller tidigare divertikulit
• Ärrbildning efter operationer

Möjliga komplikationer

Lämnas en tarmblockering obehandlad kan den leda till allvarliga medicinska problem. Bland de vanligaste komplikationerna finns:

• Avskurd blodförsörjning till tarmen
• Dödande av tarmvävnad (nekros) till följd av syrebristen
• Starkt nedsatt förmåga att ta upp näring och vätska
• Svår, ihållande buksmärta

Vissa utvecklar peritonit, det vill säga bukhinneinflammation – en infektion i bukhålan som kan leda till chock och i värsta fall dödsfall. Kontakta därför alltid vården om du misstänker en tarmblockering.

Behandling

Behandlingen beror på blockeringens typ, placering och svårighetsgrad. De flesta som diagnostiserats med tarmblockering behöver vårdas på sjukhus. Behandlingsalternativen kan omfatta:

• Läkemedel som stimulerar tarmens sammandragningar för att pressa innehållet framåt
• Nasogastrisk sond (NG-sond) som förs via näsan ner till magsäcken och avlägsnar luft ur mage och tarmar, vilket ger tarmen mer utrymme att fungera
• Intravenös vätska för att återställa vätskebalansen
• Kirurgi i allvarliga fall för att avlägsna blockeringen eller eventuella skadade tarmavsnitt

Sök akut vård om du upplever kraftiga buksmärtor, upprepad kräkning eller inte kan få avföring eller släppa gaser. Ju tidigare behandlingen inleds, desto bättre är prognosen.