Aloe vera är en tropisk suckulent växt med en lång historia som medicinalväxt – den användes redan under faraonernas tid i det forntida Egypten. Arten härstammar ursprungligen från Afrika men odlas idag i varma klimat över hela världen, bland annat i södra USA. Aloe latex är en beståndsdel av växten som länge använts inom folkmedicinen som ett kraftfullt laxermedel.
Aloe vera-växten består av två huvuddelar: latex och gelé. Aloe latex (ibland kallad "aloesaft") finns precis under växtens yttre gröna skal. Den är gul till färgen och har en bitter smak. Aloe latex säljs som kosttillskott, antingen i flytande form eller som torkade granulat.
Aloe vera-gelé är däremot den klara, geléliknande massan som utvinns från bladens innersta del (bladköttet). Eftersom vissa tillverkare inte tydligt anger ingredienserna kan aloe-produkter ibland innehålla både gelé och latex, även om etiketten endast anger en av delarna.
Inom folkmedicinen har aloe latex använts som ett potent, stimulerande laxermedel. Denna användning godkändes en gång av den amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten (FDA), men år 2002 drogs godkännandet tillbaka, eftersom myndigheten bedömde att produkterna var osäkra eller felaktigt märkta.
Kosttillskott som kan innehålla aloe latex har dessutom använts slarvigt mot allvarliga sjukdomar som cancer och aids. Eftersom dödsfall samt njur- och leversvikt har kopplats till sådan användning bör aloe latex inte intas internt.
De verksamma ämnena i aloe latex som ger dess laxerande effekt är aloin, aloe-emodin och barbaloin – så kallade antrakinonglykosider. Övriga ingredienser varierar beroende på tillverkare men kan omfatta sockerarter, fettsyror, glykoproteiner, enzymer, salicylsyra och kanelsyra, ureakväve, fenol, prostanoider, magnesiumlaktat, svavel samt fibrer.
När aloe latex intas når de antrakinonglykosider som den innehåller tjocktarmen i princip oförändrat, vilket leder till mjukare och tätare avföring. Aloe latex verkar öka tarmarnas peristaltik (de rytmiska sammandragningarna) och mängden vätska i tarmarna, samtidigt som upptaget av vätska i tjocktarmen minskar.
Flera biverkningar har kopplats till användningen av aloe latex som laxermedel, bland annat magkramper och buksmärtor, diarré samt elektrolytrubbningar. Långvarig användning kan orsaka kronisk diarré, viktnedgång, vätskeförlust, låga kaliumvärden, sköldkörtelrubbningar, onormala hjärtrytmer, blödning i samband med operationer, hepatit, lever- och njursvikt eller i värsta fall döden.
Aloe latex kan interagera med flera läkemedel, exempelvis blodsockersänkande preparat, blodförtunnande medel (warfarin, heparin), glibenklamid, diuretika (vätskedrivande läkemedel), digoxin (Lanoxin), blodtryckssänkande läkemedel samt narkosmedlet sevofluran.
Tas aloe latex samtidigt med andra tabletter kan det dessutom hämma kroppens upptag av dessa, eftersom ämnet passerar tarmarna så snabbt.
Aloe latex bör inte användas av personer med Crohns sjukdom, hemorrojder, blindtarmsinflammation eller ulcerös kolit, eftersom dess laxerande effekt kan förvärra dessa tillstånd. Kvinnor bör också undvika aloe latex under menstruation, då det kan öka blödningen.
Patienter med högt blodtryck, diabetes samt njur-, sköldkörtel-, lever- eller hjärtsjukdom bör inte ta aloe latex, eftersom det kan orsaka elektrolytrubbningar i blodet. Gravida och ammande kvinnor bör inte använda aloe latex, då det kan framkalla livmoderkontraktioner och det är okänt om ämnet utsöndras i bröstmjölk. Barn bör inte ges aloe latex.
Kom ihåg: Rådfråga alltid läkare eller annan legitimerad vårdpersonal innan du använder kosttillskott som innehåller aloe latex, särskilt om du tar regelbundna läkemedel eller har någon underliggande sjukdom.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online