Tarmparasiter är betydligt vanligare i tredje världens länder, där de bidrar väsentligt till dödligheten. Det finns dock parasitinfektioner som är endemiska även i västvärlden, exempelvis i USA, varav flera är mycket vanliga. Här går vi igenom de mest förekommande tarmparasiterna hos människor, hur de behandlas och hur du bäst skyddar dig.
I USA är de vanligaste parasiterna springmask (Enterobius vermicularis), giardia (Giardia lamblia), två typer av hakmask (Ancylostoma duodenale och Necator americanus) samt amöbor (Entamoeba histolytica). Hakmaskinfektioner var länge utbredda i landets södra delar fram till början av 1900-talet, när moderna avloppssystem blev standard. Springmask och giardia är dock fortfarande mycket vanliga än idag.
Springmask är den minst skadliga av tarmparasiterna och sprids via oral-fekal kontakt. Det är samtidigt den vanligaste parasiten hos människor. Utan behandling varar en infektion i fyra till sex veckor. Eftersom springmask ofta inte syns i ett avföringsprov kan en smittad person endast uppvisa klåda i analområdet som symtom.
Läkemedel som används mot springmask inkluderar mebendazol, pyrantelpamoat och albendazol. Notera att endast människan kan fungera som värd för springmask.
Giardia är den näst vanligaste tarmparasiten och sprids likaså via oral-fekal kontakt och kontaminerat material. Eftersom det rör sig om en vattenburen protozo som överlever i kalla bäckar och sjöar drabbar giardia oftast campare, vandrare, jägare och andra friluftsentusiaster.
Symtomen brukar visa sig efter en till två veckor och innefattar illamående, kräkningar, gasbildning, magkramper och diarré. Obehandlad kan giardiainfektionen bli kronisk. Vanliga läkemedel är metronidazol, paromomycin (som är säkert för gravida kvinnor) eller albendazol.
Ancylostoma duodenale och Necator americanus återfinns också enbart hos mänskliga värdar. Larverna tränger in genom hårsäckar och porer i huden, vandrar via blodomloppet till tunntarmens vägg och börjar där föröka sig. Tarmbesvären kan vara kortvariga, men riskerna är allvarliga.
Förutom anemi, ödem och pica (onormalt begär efter icke-näringsämnen) är den största faran blodförlusten – en hakmask kan konsumera cirka 0,25 ml blod per dag. Infektioner behandlas med albendazol, mebendazol eller pyrantelpamoat.
Amöbiasis sprids när avföring oavsiktligt förtärs, vanligtvis på grund av bristfällig hygien vid hantering och beredning av livsmedel, men även genom oral-anal sexuell kontakt. E. histolytica har två stadier: cystor, som intas via munnen, och trofozoiter, som kläcks i tunntarmen och fortsätter genom matsmältningskanalen.
Amöbiasis misstänks ibland felaktigt vara inflammatorisk tarmsjukdom, eftersom symtomen liknar varandra: buksmärtor, blodig diarré, viktnedgång och feber. Infektionen kan behandlas med flera olika läkemedel, bland annat jodokinol, paromomycin, diloxanidfuroat, metronidazol eller klorokin.
Det bästa sättet att skydda sig mot tarmparasiter är att undvika platser med dålig avloppshantering och bristande vattenrening. Friluftsaktivister bör dricka flaskvatten eller koka vatten i minst en minut innan konsumtion.
Andra viktiga förebyggande åtgärder är att tvätta händerna ofta, hålla sängkläder och kontaktytor i hemmet rena samt undvika oskalad och otvättad frukt och grönsaker.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online