Bukspottkörteln innehåller endokrina vävnadsansamlingar som kallas Langerhanska öar. En frisk människas bukspottkörtel består av fem olika typer av öceller – alfa-, beta-, delta-, F- och epsilonceller – som svarar på signaler från blodtillförseln till bukspottkörteln, från andra öceller och från nervsystemet.
Denna noggranna reglering av hormonutsöndringen gör det möjligt för bukspottkörteln att snabbt reagera på förändringar i blodsockernivån och anpassa kroppens ämnesomsättning efter behov. Här går vi igenom de fem celltyperna, hur stor andel av öarna de utgör och vilka funktioner de har.
Betaceller är den vanligaste celltypen i de Langerhanska öarna och utgör 65 till 80 procent av den totala öcellspopulationen. Deras viktigaste uppgift är att bilda och utsöndra insulin som svar på ett mål mat. Insulin gör det möjligt för muskler och lever att ta upp näringsämnen från blodet och fylla på kroppens energidepåer.
Betacellerna reagerar starkt på förhöjt blodsocker. Vid långvarigt högt blodsocker tvingas cellerna därför arbeta hårdare och producera mer insulin. Kan de inte längre bilda tillräckligt med insulin för att kompensera det höga blodsockret, utvecklas diabetes så småningom.
Alfaceller utgör 15 till 20 procent av öcellspopulationen. Dessa celler syntetiserar och utsöndrar hormonet glukagon, som verkar i levern genom att bilda glukos ur nedbrutet glykogen, fett och protein – särskilt under fasteperioder.
Fasta och intag av proteinrik mat stimulerar alfacellerna till ökad glukagonproduktion. Effekterna av glukagon motverkar i allmänhet insulinets, vilket skapar en finbalanserad reglering av blodsockernivån mellan måltider.
Deltaceller utgör tre till tio procent av den totala öcellsmängden och placeras oftast i öarnas ytterkant. De bildar och utsöndrar somatostatin, ett hormon som hämmar både insulin- och glukagonutsöndringen och på så vis fungerar som en reglerande broms i systemet.
Kroniskt förhöjda nivåer av somatostatin har kopplats samman med diabetes, eftersom deltacellerna då försöker dämpa den ständigt höga insulinproduktionen.
F-celler, även kallade pankreatiska polypeptidceller (PP-celler), utgör tre till fem procent av alla öceller. De utsöndrar pankreatiskt polypeptid, ett hormon som minskar aptiten som svar på födointag.
Nivåerna av pankreatiskt polypeptid är förhöjda vid anorexia nervosa och sänkta vid tillstånd med ökat födointag. I en studie från 2003, publicerad i Journal of Clinical Endocrinology and Metabolism, minskade intravenös tillförsel av hormonet födointaget med hela 25 procent hos deltagarna.
Epsilonceller är den senast identifierade celltypen och utgör mindre än en procent av alla öceller. De producerar ghrelin, ett hormon som ökar aptiten som svar på hunger och fasta.
I en studie från 2009, publicerad i tidskriften Diabetologia, visade man att ett lägre antal epsilonceller var kopplat till ett högre BMI, vilket tyder på att ghrelinproduktionen är lägre hos dessa individer. Ghrelins exakta roll i aptitreglering och ämnesomsättning är dock fortfarande inte helt kartlagd och forskningen fortsätter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online