Vid scubadykning andas du komprimerad luft som består av kväve och syre. Det inandade kvävet löser sig i kroppens vävnader under högt tryck. Blir trycket för högt kan bubblor bildas i blod och vävnad, vilket leder till tryckfallssjuka. Dekompressionsteorin försöker avgöra hur länge och hur djupt du kan dyka utan att drabbas av denna farliga skada.
Enligt Kanadas Defence and Civil Institute of Environmental Medicine (DCIEM) tas inte kväve upp med samma hastighet i alla delar av kroppen. Organ med god blodförsörjning, som lungorna och buken, absorberar och gör sig av med kväve snabbare än andra vävnader. Vävnader som innehåller fett, märg och brosk arbetar betydligt långsammare.
Fettvävnader lagrar dessutom mer kväve än vattenrika vävnader, vilket innebär att det tar längre tid både att mätta dem med gas och att bli av med den. Detta är en av de viktigaste faktorerna bakom risken för tryckfallssjuka vid långa eller djupa dyk.
Genom åren har fysiologer utvecklat modeller och tabeller för optimalt djup och tidsgränser vid dykning, allt för att undvika tryckfallssjuka. Dessa modeller har justerats kontinuerligt i takt med att forskarna lärt sig mer om kroppens vävnader och hur kväve beter sig under tryck.
Kvävetrycket i kroppen benämns kvävespänning. För varje vävnad finns en maximal kvävespänning, känd som ett så kallat M-värde, som anger den högsta nivå innan bubblor antas börja bildas. Snabbare vävnader har högre M-värden än långsamma.
Forskare kombinerar kunskapen om vattentrycket på olika djup med vävnadernas M-värden för att ta fram regler för uppstigningen. Genom att följa dessa riktlinjer, bland annat genom kontrollerade stopp under ytan, kan dykaren minska risken för tryckfallssjuka avsevärt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online