Piriformissyndrom är ett tillstånd som orsakas av att ischiasnerven, som löper genom piriformis-muskeln i skinkan och längs lårets baksida, blir irriterad eller kommer i kläm. Även om tillståndet ger smärta och obehag finns det flera rehabiliteringsmetoder som kan lindra besvären och hjälpa patienten till återhämtning.
Piriformissyndrom är en neuromuskulär störning. Piriformis-muskeln ingår i skinkans muskulatur och sträcker sig från korsbenet till lårets baksida. När muskeln spänner sig, komprimerar eller irriterar ischiasnerven upplever patienten vanligtvis obehag, smärta, domningar och en intensiv stickande känsla som kan stråla ut i benet.
Det finns inget entydigt test för att diagnostisera piriformissyndrom, men läkare tror att tillståndet kan bero på anatomiska variationer i förhållandet mellan muskeln och nerven, eller på överbelastning och repetitiv belastning av muskeln – exempelvis vid långdistanslöpning eller långvarigt sittande.
Typiska symtom inkluderar ischiasliknande besvär, det vill säga utstrålande smärta från skinkan ner genom lårets baksida och i underbenet, samt ömhet över ischiasklyftan vid tryck, vilket vanligtvis bedöms av en läkare.
En bildteknik som kallas magnetresonans-neurografi kan användas för att visa irritation där nerven passerar under piriformis-muskeln. Undersökningen kan även avgöra om patienten har en delad piriformismuskel eller en delad ischiasnerv – en viktig information för planering av behandling och egenvård.
Bildstyrda injektioner i en öppen MR-kamera kan dessutom bidra till diagnosen, eftersom de gör det möjligt att slappna av i piriformis-muskeln och samtidigt testa muskelns reaktion.
Många läkare anser att massageterapi är den mest effektiva rehabiliteringsformen för patienter med piriformissyndrom. En teknik som kallas neuromuskulär terapi eller triggerpunktsbehandling hjälper till att eliminera myofasciala triggerpunkter i piriformis-muskeln.
Massageterapeuten kan även använda djupvävnadsmassage eller myofascial frigöring – båda metoderna hjälper till att separera piriformis-muskeln från omgivande vävnader och minska spänningar. Muskelenergitekniker används dessutom för att på ett skonsamt sätt förlänga och öka rörligheten i muskeln.
En patient med skadad eller överbelastad piriformismuskel får ofta lindring när muskeln stärks och töjs regelbundet. Detta åstadkoms oftast genom isotoniska motståndsövningar, som vanligtvis leds av en kiropraktor eller fysioterapeut. Övningarna fokuserar på att stabilisera muskulaturen kring höfter och lår.
Lämpliga isotoniska övningar inkluderar utfall framåt och bakåt, halva knäböj, steg upp på pall samt trappträning. Börja med endast kroppsvikten som motstånd, och öka gradvis med handvikter eller viktstång i takt med att muskeln blir starkare. En benpressmaskin kan också användas, även om fria vikter generellt anses ge bättre effekt.
För att återfå full kontroll över piriformis-muskeln och omgivande muskulatur rekommenderar fysioterapeuter ofta balansträning. Ett enkelt sätt är att stå på ett ben med slutna ögon i 10–15 minuter per dag, gärna uppdelat i kortare pass.
Övningarna kan varieras genom att utföras på en liten trampolin eller en balansbräda, vilket ytterligare utmanar kroppens stabilitet. Denna typ av träning hjälper patienten att återfå ledstabilitet, förbättrad koordination och bättre muskelkontroll – vilket minskar risken för återfall.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online