Trots att olika grupper hävdar att män och kvinnor är lika, är faktum att de skiljer sig åt. Detta gäller färdigheter, förmågor och förhållningssätt till olika frågor – och även när det gäller behandling av missbruk. Vad som fungerar för en man kanske inte fungerar för en kvinna, eftersom hon närmar sig behandlingen på ett annat sätt, har andra skäl att söka vård, svarar olika bra på olika metoder och har andra orsaker till att eventuellt avbryta ett program. Missbruksrådgivare behöver därför ta patientens kön i beaktande när de utformar behandlingsprogram.
Män och kvinnor möter olika hinder när de ska få den vård de behöver för alkoholism eller drogberoende. Kvinnor klarar statistiskt sett sämre i behandlingsprogram än män, till stor del på grund av hinder som ekonomiska svårigheter, olika fysiologiska komplikationer av droganvändning och större social isolering.
När det gäller de fysiologiska skillnaderna har man exempelvis funnit att kokain har större kardiovaskulär effekt på kvinnor än på män, även om kvinnor verkar drabbas av mindre hjärnskador av drogen än män. Social isolering spelar också in, eftersom en kvinna utsätts för större stigma när hon har missbruksproblem. Samhället betraktar henne som en dålig mor och partner när hon avviker från den traditionella bilden av den "god kvinnan". Detta leder till skam- och skuldkänslor som kan få kvinnor att dra sig undan från omvärlden och hindra dem från att söka hjälp.
Kanske är dock det största hindret för kvinnor tillgången till barnomsorg som gör det möjligt för dem att genomföra behandling. Kvinnor är dessutom oftare partner med en annan beroende person, vilket berövar dem stödet från en partner som kan uppmuntra dem att söka vård – ett stöd som ofta finns tillgängligt för många män.
Kvinnor tenderar att ha mindre framgång i missbruksprogram eftersom dessa program vanligtvis är utformade för män, som utgör en större andel av dem som behöver vård. En behandlingsform som ofta fungerar bra för män men misslyckas för kvinnor är gruppdiskussionerna. Dessa grupper tenderar att vara kraftigt skeva till männens fördel, ofta med bara ett par kvinnor i en grupp på tio eller fler män. Kvinnor kan ha svårt att engagera sig i diskussioner med en grupp män när de utgör en mycket tydlig minoritet.
Dessutom har många kvinnor med missbruksproblem tidigare utsatts för övergrepp, våldtäkt eller annan trauma, och att behöva berätta sin historia inför män under sådana omständigheter skulle kunna vara kontraproduktivt för den känslomässiga läkningsprocessen och hanteringen av substansproblemen. Män känner sig ofta mer bekväma med att dela sina erfarenheter i en grupp än enskilt, eftersom de kan se andra göra detsamma. Detta tillvägagångssätt tenderar därför att endast vara fördelaktigt för män – eller för kvinnor när det sker i en miljö med enbart kvinnor.
En studie om kvarhållningsgraden för män och kvinnor i öppenvårdsprogram för missbruk genomfördes av forskare i Oakland, Kalifornien, knutna till Kaiser Permanente Medical Care Program. Forskarna följde 599 män och 317 kvinnor som påbörjade programmet under en tvåårsperiod för att avgöra vilka faktorer som påverkade deras fortsatta deltagande i behandlingen. Resultatet visade att män och kvinnor hade mycket olika omständigheter som fick dem att fullfölja behandlingsprogrammet.
Män var mest benägna att fullfölja sitt behandlingsprogram om de strävade efter total avhållsamhet, var över 40 år, eller om behandlingen hade föreslagits av en arbetsgivare i stället för en familjemedlem. Kvinnor var å andra sidan mer benägna att fortsätta sitt program om de var arbetslösa, gifta, tillhörde någon etnisk grupp annat än afroamerikaner, eller tjänade minst 20 000 dollar per år. Medan familj och kultur verkade spela roll för kvinnorna, verkade detta inte vara fallet för männen.
Betydelsen av dessa resultat är att om rådgivare kan identifiera riskfaktorer för avbrott, kan de anpassa sina program för att behålla de patienter som behöver behandling och hjälpa dem att fortsätta sin väg mot återhämtning.
Att förstå könsskillnaderna i missbruksvården är avgörande för att kunna erbjuda effektiv behandling. Genom att anpassa programmen efter kvinnors och mäns olika behov, barriärer och motivationsfaktorer kan vårdgivare förbättra både kvarhållningsgraden och behandlingsresultaten. Könsspecifika grupper, traumainformerad vård, lösningar för barnomsorg och flexibla tider är exempel på åtgärder som kan göra stor skillnad på vägen till återhämtning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online