Det centrala nervsystemet (CNS) är kroppens viktigaste system och består enbart av hjärnan och ryggmärgen. Skador på CNS kan orsakas av en mängd olika tillstånd, bland annat fysiskt trauma, infektioner, förgiftning, stroke, aneurysm, födelseskador, medfödda sjukdomar och autoimmuna sjukdomar. Vårdpersonal bedömer CNS på flera olika sätt. I akuta situationer används Glasgow Coma Scale, medan man i andra situationer utför en neurologisk undersökning för att bedöma både det centrala nervsystemet och det perifera nervsystemet (PNS).
Använd Glasgow Coma Scale för att bedöma en persons CNS i nödsituationer. Det är en objektiv skala som kvantifierar CNS-funktionerna ögonsvar, verbalt svar och motoriskt svar. En poäng på 15 indikerar normal funktion med spontan ögonöppning, flytande samtal och rörelse på kommando. En poäng dras av för varje grad av funktionsförlust. Lägsta möjliga poäng är 3, vilket indikerar ingen ögonöppning, inga verbala ljud och inga rörelser.
Den bästa metoden är en kombination av observation och riktade frågor för att bedöma personens allmänna utseende, beteende, tal, tankeinnehåll och humör. CNS-sjukdomar som undersökningen kan tyda på är bland annat Alzheimers sjukdom, stroke och demens.
Tolv kranialnerver, CN I till XII, utgår från CNS och utför viktiga och komplexa funktioner. CN I är kopplad till luktsinnet och utelämnas ofta vid testning. Testa CN II, som styr synen, genom att låta patienten läsa synkort eller räkna fingrar, eller använd en pennlampa för att kontrollera att pupillerna drar ihop sig vid ljus. CN III, IV och VI styr ögonrörelser och testas genom att be patienten följa dina rörliga fingrar med blicken. CN V är kopplad till ansiktets känsel och testas genom att röra vid olika delar av ansiktet. Undersök CN VII, som styr ansiktsmimiken, genom att be patienten visa tänderna eller höja ögonbrynen. CN VIII är kopplad till hörseln. CN IX och X styr tal och sväljning. Testa CN XI genom att be patienten rycka på axlarna. Undersök CN XII, som styr tungan, genom att låta patienten röra tungan från sida till sida utanför munnen.
Styrkan mäts på en skala från 0 till 5 för varje större muskelrörelse. Poäng 5 indikerar full styrka, 4 rörelse mot motstånd men med mindre än normal styrka, 3 rörelse mot gravitationen men inte mot motstånd, 2 rörelse i en led men inte mot gravitationen, 1 synlig muskelaktivitet men ingen rörelse i leden, och 0 ingen muskelrörelse alls. De större muskelrörelserna som testas inkluderar böjning och sträckning av armbåge, handled, knä och fotled.
Undersök patientens känsel för smärta, temperatur, beröring, lägeskänsla och vibration. Du kan testa varje sinnesintryck separat, och det vanligaste sättet att bedöma CNS sensoriska funktion är med beröring. Känsligheten i varje del av kroppen styrs av en nervgrupp som kallas dermatom. Dermatomen som styr pekfingret skiljer sig till exempel från den som styr långfingret. Känseln testas bäst i extremiteterna, det vill säga i fingrar och ben.
Testa personens djupa senreflexer med en reflexhammer. Reflexerna är ett viktigt sätt att skilja mellan CNS-sjukdomar och PNS-sjukdomar. Djupa senreflexer är förstärkta vid CNS-sjukdomar, medan de är nedsatta eller försvagade vid PNS-sjukdomar. Vanliga djupa senreflexer som testas inkluderar knäreflexen, fotledsreflexen samt biceps- och tricepsreflexerna.
Undersök patientens koordination och gång för att bedöma en speciell del av CNS som kallas lillhjärnan (cerebellum). Testa koordinationen i de övre extremiteterna genom att låta patienten snabbt växla mellan att röra vid sin egen näsa och ditt utsträckta finger med pekfingret på varje hand. Undersök koordinationen i de nedre extremiteterna genom att be patienten stå stilla med slutna ögon. För att testa gången, observera hur patienten går över rummet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online