
Droppfot, ibland även kallat fotfall, är varken en diagnos eller en sjukdom i sig. Det är ett symptom på ett större underliggande problem, och de tester som används för att fastställa en specifik diagnos beror helt på vad orsaken visar sig vara.
Droppfot beskriver ett tillstånd där patienten inte kan lyfta foten i fotleden, vinkla tårna uppåt mot kroppen eller röra foten inåt och utåt. Tillståndet åtföljs ofta av domningar, smärta eller svaghet och gör i regel gången besvärlig, eftersom foten släpar efter marken. Den onormala gångbild som detta medför brukar kallas droppfotsgång.
Droppfot identifieras främst genom en fysisk undersökning. En grundlig sjukhistoria kombineras med en bedömning av fotens och fotledens styrka och läge, tillsammans med de symtom som patienten redovisar, exempelvis smärta, svaghet eller nedsatt känsel. Den bakomliggande orsaken kartläggs därefter med hjälp av olika tester och diagnostiska åtgärder.
Droppfot kan orsakas av skada på de nerver som löper från foten och fotleden upp mot ländryggen. Den vanligaste orsaken är skada på peroneusnerven. Fysiskt trauma eller benbrott efter en olycka, ett diskbråck som trycker mot nerven, neuropati till följd av diabetes eller till och med en negativ läkemedelsreaktion kan alla utlösa droppfot som symtom.
Diagnostiken varierar beroende på misstänkt orsak, men börjar alltid med en omfattande sjukhistoria, en fysisk undersökning och en neurologisk undersökning. Därefter kompletteras utredningen ofta med magnetresonanstomografi (MR), elektromyografi (EMG), nervledningsmätningar samt blodprover.
Muskeldystrofi är en nerv- och muskelsjukdom som kan leda till droppfot. Tillståndet är ofta ärftligt och diagnostiseras genom en fördjupad medicinsk anamnes, muskelstimuleringstester, DNA-analys och i vissa fall en muskelbiopsi. Även andra neurologiska sjukdomar, som multipel skleros eller stroke, kan ligga bakom tillståndet och behöver uteslutas i utredningen.
Droppfot kan vara antingen tillfällig eller permanent. Beroende på den underliggande orsaken består behandlingen vanligtvis av en fotledsfotortos (AFO) som stabiliserar och stödjer foten, i kombination med sjukgymnastik för att stärka muskulaturen och förbättra gångförmågan. Vid benbrott, trauma,klämd nerv eller diskbråck kan kirurgisk behandling bli nödvändig.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online