För att avgöra om en patient har någon neurologisk sjukdom eller skada krävs flera tester som undersöker olika delar av det centrala och perifera nervsystemet. Den neurologiska undersökningen är ett första test som visar om det finns ett problem och ger en grov indikation på var i nervsystemet problemet kan ligga. Om undersökningen påvisar något avvikande krävs alltid kompletterande utredningar.
Be patienten blunda och identifiera lukten av ett vanligt, icke-retande ämne, till exempel en apelsin eller en banan. Använd aldrig retande ämnen som ammoniak eller luktsalt. Om patienten inte kan identifiera ämnet finns det troligen en störning i luktnerven.
Använd en synkarta för att direkt mäta synskärpan, eller testa med konfrontationsmetoden. Vid konfrontationstestet täcker patienten över ett öga och du täcker över ditt motsatta öga – exempelvis täcker patienten över höger öga och du över vänster.
Ställ er cirka 30–45 cm från varandra och be patienten titta rakt på din näsa. Håll upp ett, två eller tre fingrar åt sidan och flytta långsamt handen mellan er. Be patienten säga hur många fingrar han eller hon ser – så snart de blir synliga. Ser patienten fingrarna ungefär samtidigt som du är synen tillräckligt god.
Håll upp ett finger framför patienten och be hen titta rakt på fingret utan att röra huvudet. Rita bokstaven H i luften med fingret och se till att alltid återvända till mitten. Rör fingret i en riktning och sedan uppåt tills patienten inte kan röra ögonen längre, sedan hela vägen ner och tillbaka till mitten. Upprepa på andra sidan. Om patienten inte kan följa fingret helt finns det troligen en störning i kranialnerv III, IV eller VI.
Rör försiktigt med en bomullspinne vid patientens öga för att se om beröringen uppfattas. Be patienten öppna käken mot motstånd och testa allmän känsel i panna, kinder och underkäke med ett spetsigt föremål.
Be patienten höja ögonbrynen, blåsa upp kinderna, sluta ögonlocken mot motstånd, le, rynka pannan samt smaka på en godisbit placerad på tungans främre del.
Använd en stämgaffel. Utför Webers test, som kontrollerar lateralisationen av hörseln, genom att slå an gaffeln och placera den mitt på patientens panna. Fråga sedan om ljudet hörs lika starkt i båda öronen eller starkare i ett av dem.
Utför därefter Rinnes test, som avgör om luftledning av ljud är bättre än benledning, genom att slå an gaffeln och hålla den mot processus mastoideus (benet bakom örat) tills patienten inte längre hör ljudet. Flytta sedan gaffeln rakt framför patientens öra och fråga om ljudet hörs där.
Be patienten öppna munnen och säga "Ahh". Använd en tungspatel och kontrollera att gomspenen reser sig lika mycket på båda sidor av munhålan. Observera även normal sväljning och tal.
Be patienten vrida huvudet från sida till sida mot motstånd samt lyfta axlarna mot motstånd.
Observera patienten när han eller hon sticker ut tungan rakt fram. Om tungan avviker åt något håll kan det finnas ett problem med hypoglossusnerven.
Jämför känseln sida mot sida i alla fyra extremiteter genom att låta patienten skilja mellan ett mjukt och ett spetsigt föremål i armar, ben och längs kroppens mittlinje.
Testa styrkan i alla fyra extremiteter. Pröva extension och flexion i armar, handleder och ben. Be patienten böja och sträcka mot motstånd. Testa även fotens dorsalflexion och plantarflexion genom att be patienten röra foten upp och ner mot motstånd.
Testa de fem viktigaste reflexerna – triceps-, biceps-, brachioradialis-, knäreflexen (patellarsehnen) och akillessenen – med en reflexhammare. Kontrollera även efter Babinskitecken genom att dra ett trubbigt föremål längs fotsulans ytterkant från häl till tå och observera om stortån lyfts.
Be patienten gnugga motsatt vad med hälen. Be patienten vidröra sin näsa och sedan försöka nå ditt finger, som du håller ungefär en armlängds avstånd framför ansiktet. Be patienten snabbt klappa sina lår med båda händerna och växla mellan handflator och handryggar. Observera hastigheten och precisionen med vilken patienten utför dessa uppgifter.
Testa patientens gång och förmåga att gå. Be patienten gå normalt, på hälar och på tå. Var beredd att fånga upp patienten om det finns risk för fall.
Kom ihåg: Denna beskrivning är avsedd som vägledning i utbildningssyfte. En neurologisk undersökning ska alltid utföras av utbildad sjukvårdspersonal, och avvikande fynd bör alltid följas upp med ytterligare diagnostik, exempelvis bilddiagnostik eller remittering till neurolog.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online