Enligt Mayo Clinic kommer cirka en procent av befolkningen i USA att uppleva någon form av krampanfall under sin livstid. Patofysiologin – läran om orsakerna – bakom krampsjukdomar är komplex, eftersom orsakerna omfattar fysiska skador eller avvikelser i hjärnan, biokemiska obalanser samt genetiska tillstånd som predisponerar en person för epilepsi. Krampanfall hos personer med epilepsi kan dessutom variera kraftigt i uttryck och svårighetsgrad.
Krampanfall är resultatet av elektriska felurladdningar i hjärnan. Ett "klassiskt" anfall innebär att personen faller till marken och viftar okontrollerat med armar och ben, men anfall kan också vara så milda att de enbart yttrar sig som förvirring eller att personen verkar disträ. Dessa symtom uppstår eftersom hjärnan skickar signaler till kroppen via elektriska impulser. När en felaktig urladdning sker blir impulserna obegripliga för musklerna, vilket resulterar i en oförutsägbar reaktion.
Hjärnan är ett ömtåligt organ som skyddas av skallbenet. Skador på hjärnan, hur små de än är, kan göra att en eller flera neuron – hjärnceller – sänder ut elektriska signaler som saknar mening för resten av kroppen. Personer med traumiska huvudskador kan drabbas av krampanfall i samband med själva skadan eller senare i livet, till följd av bestående neuronskador.
Medfödda tillstånd som hydrocefalus – som uppstår när trycket i cerebrospinalvätskan är högre än normalt – hindrar hjärnan från att fullt utvecklas och lämnar ett vätskefyllt utrymme i skallen. Den underutvecklade hjärnan rör sig då fritt inom skallen och kan inte reglera sina elektriska impulser till kroppen på det sätt en frisk hjärna kan.
Bioaktiva ämnen som kallas neurotransmittorer – vilka påverkar humör, hunger, törst, begär och andra känslor – kan påverka de elektriska impulser som hjärnan sänder ut. Neurotransmittorerna kan saknas helt eller förekomma i onormala mängder på grund av sjukdom. Vissa läkemedel och gifter kan dessutom leda till utarmning av neurotransmittorer, vilket i vissa fall utlöser krampanfall.
En person med epilepsi kan ofta leva ett normalt liv med så lite som daglig medicinering. I svårare fall krävs hjärnkirurgi för att isolera och ta bort den del av hjärnan som orsakar de felaktiga urladdningarna. Sådana invasiva ingrepp har förbättrats avsevärt i takt med att tekniken utvecklats – de har blivit mindre riskfyllda och endast den minsta möjliga mängden hjärnvävnad tas bort.
Om du befinner dig nära en person som har ett epileptiskt anfall ska du aldrig lägga något i personens mun. I motsats till vad många tror kan en person inte "svälja" sin egen tunga. Åskådare bör i stället avlägsna föremål i närheten som kan orsaka skador och lägga något mjukt under personens huvud så att denne inte slår i marken. Följ larmcentralens instruktioner tills hjälp anländer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online