Reflexsympatisk dystrofi (RSD), numera oftast kallat komplext regionalt smärtsyndrom (CRPS), är ett kroniskt och ofta missförstått tillstånd som kännetecknas av svår smärta samt förändringar i vävnader och ben. Det sena skedet av RSD brukar inledas inom 6–12 månader efter en skada och kan pågå i flera år. Typiska tecken är extrem smärta, störningar i immunförsvaret, högt blodtryck, bröstsmärta och psykiskt lidande.
Enligt National Institute of Neurological Disorders and Stroke utvecklas RSD vanligtvis som en reaktion på ett akut trauma mot en led eller extremitet, till exempel en vrickning, fall, olycka eller medicinsk åtgärd. På grund av förändringar i rörelsesystemet misstänks det ligga en funktionsstörning i centrala nervsystemet bakom tillståndet, där nerver kontinuerligt sänder smärtsignaler till hjärnan.
RSD utvecklas genom tre stadier – ett akut, ett dystrofiskt och ett atrofiskt stadium. Varje fas visar en tydlig progression av både smärta och fysiska förändringar hos patienten. Symtom i det sena skedet innefattar irreversibla förändringar i hud och ben, uttalad muskelatrofi, kraftigt begränsad rörlighet samt vridna lemmar till följd av ständiga kontraktioner i muskler och senor.
RSD klassificeras bland de över 100 olika typerna av artrit och reumatiska sjukdomar. Uppskattningsvis lider mellan 500 000 och 750 000 personer av tillståndet världen över.
Även om det inte finns någon snabb lösning på RSD i sent skede kan patienter få betydande hjälp – förutsatt att de är beredda att anpassa sina läkemedel och kostvanor samt aktivt arbeta med sin rehabilitering.
Det allra viktigaste verktyget vid behandling av en RSD-patient är kunskap och information. Läkaren bör tydligt redogöra för möjliga fördelar, risker och alternativa behandlingar, så att patienten kan fatta välgrundade beslut utifrån dessa bedömningar.
Behandlingen fokuserar i allmänhet på smärtlindring i kombination med fysioterapi för att återställa funktionen i den drabbade extremiteten, psykologiskt stöd, sympatiska nervblockader, läkemedelspumpar samt ryggmärgsstimulering.
Bland de läkemedel som används finns kalciumkanalblockeraren nifedipin och alfa-sympatikusblockeraren fenoxybenzamin, icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID), aktuella smärtlindrande preparat som geler och krämer, kortikosteroider samt opioider för svår smärta.
Vid det kroniska stadiet av RSD kan kirurgiska åtgärder övervägas, exempelvis sympatektomi – ett kontroversiellt ingrepp där kirurgen skär igenom nerverna nära ryggmärgen – samt sympatiska nervblockader som dämpar smärtsignalerna innan de når hjärnan.
Tidig diagnos och behandling ger generellt bäst prognos, men även patienter med långt framskriden sjukdom kan uppnå förbättrad livskvalitet genom ett kombinerat och individuellt anpassat behandlingsprogram tillsammans med sitt vårdteam.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online