Demens och delirium är två tillstånd av kognitiv funktionsnedsättning som framför allt drabbar äldre människor. Även om det rör sig om två helt skilda diagnoser har de många symtom gemensamt, vilket ofta försvårar diagnostiseringen. En del patienter drabbas dessutom av båda tillstånden samtidigt. Gemensamt för demens och delirium är den nedsatta kognitiva förmågan, vilket vanligtvis är det mest påfallande symtomet, men tillstånden skiljer sig åt på flera avgörande sätt.
Demens, som sällan ses hos patienter under 50 års ålder, definieras enligt Johns Hopkins Medicine som "en progressiv försämring av minnet och av minst ett annat kognitivt område". De övriga kognitiva områdena omfattar orienteringsförmåga, abstrakt tänkande, uppmärksamhet, personlighet och omdöme.
Demens orsakas av skador på hjärnan, som kan bero på en huvudskada eller vara en konsekvens av någon av följande sjukdomar: alkoholism, hiv/aids, Alzheimers sjukdom, stroke, Downs syndrom, Picks sjukdom, Huntingtons sjukdom, Parkinsons sjukdom, Creutzfeldt-Jakobs sjukdom samt andra neurodegenerativa sjukdomar.
Delirium beror oftast på en fysisk eller psykisk sjukdom och definieras enligt MedlinePlus som "plötslig svår förvirring och snabba förändringar i hjärnans funktion". Typiska symtom är sviklande uppmärksamhet, förvirring kring tid och plats, oordnat tänkande, svårigheter med korttidsminnet och minnesåterkallning, fysisk rastlöshet samt förändringar i personlighet, känsloreaktioner, medvetandegrad, perception, sömnmönster och vakenhet.
Den kanske viktigaste skillnaden mellan demens och delirium ligger i den långsiktiga prognosen. Demens är ett bestående tillstånd som utvecklas långsamt och gradvis förvärras över tid, medan delirium debuterar hastigt men går att behandla – förutsatt att den behandlande läkaren kan identifiera orsakerna. Det bör dock noteras att en patient med demens även kan lida av delirium, vilket ytterligare kan försvåra bilden.
Enligt Johns Hopkins Medicine finns det både farmakologiska och icke-farmakologiska behandlingar som kan bromsa demensens framfart. Även om sjukdomen ännu inte går att bota har flera icke-medicinska insatser visat sig gynnsamma för demenssjuka: arbetsterapi, socialt umgänge, tillräcklig sömn och vätskeintag samt stöd från närstående och vårdpersonal. Patienter som lever efter en fast daglig rutin och får regelbunden intellektuell stimulans har också haft nytta av en fördröjd sjukdomsutveckling.
Läkemedel som används mot demens omfattar bland annat antidepressiva medel, antipsykotika och humörstabiliserare, liksom kolinesterashämmare såsom takrin och NMDA-receptorantagonister (N-mety-D-aspartat) såsom memantin. Både takrin och memantin har använts vid behandling av Alzheimers sjukdom.
Delirium är nästan alltid ett övergående tillstånd och behandlas med både läkemedel och andra metoder. Enligt MedlinePlus används preparat som humörstabiliserare, lugnande medel, dopaminblockerare, tiamin och antidepressiva läkemedel för att dämpa symtomen. Icke-farmakologiska åtgärder som gett goda resultat innefattar beteendemodifiering, noggrann övervakning av vårdgivare, verklighetsorientering samt en lugn och trygg miljö runt patienten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online