Somatisk rörelse omfattar både viljemässiga och oviljemässiga kroppsrörelser. Den främsta orsaken till rörelsestörningar är neurologisk dysfunktion. Även om det idag inte finns något botemedel möjliggör en korrekt diagnos rätt behandling och en förbättrad livskvalitet för patienten.
Det perifera nervsystemet består av de nerver som förbinder hjärnan och ryggmärgen med resten av kroppen. Det delas in i två huvuddelar: det somatiska och det autonoma nervsystemet. Det somatiska nervsystemet omfattar alla nerver som styr muskler och yttre sinnesreceptorer – det är detta system som gör det möjligt att röra sig och uppfatta sinnesintryck. Det autonoma nervsystemet kontrollerar de inre organen, såsom hjärtat, tarmarna, urinblåsan och livmodern. Det autonoma systemet delas i sin tur upp i en sympatisk och en parasympatisk del. Det sympatiska nervsystemet aktiverar kamp- eller flyktreaktionen, medan det parasympatiska utgör en motvikt som möjliggör vila och avslappning.
Eftersom det somatiska systemet styr muskelrörelser kan varje rörelsestörning klassificeras som en somatisk rörelsestörning. Det finns två huvudtyper: hyperkinetiska och hypokinetiska störningar. Hyperkinetiska störningar innebär oviljemässiga rörelser, som darrningar och skakningar. Hypokinetiska störningar kännetecknas istället av onormalt långsamma, viljemässiga rörelser och minskad motorisk aktivitet. Typiska symtom vid hypokinetiska rörelsestörningar är ett stelt, uttryckslöst ansikte och minskade armrörelser under gång.
Parkinsons sjukdom är en av de vanligaste rörelsestörningarna. Det är en kronisk sjukdom som innebär att nervsystemet gradvis bryts ned, vilket leder till darrningar, stelhet, långsamma rörelser, sämre balans och svårigheter att gå. Eftersom sjukdomen gör viljemässiga rörelser långsamma och stela klassificeras den som en hypokinetisk störning. Patienter har svårt att utföra rörelser på grund av en fördröjd signalöverföring från hjärnan till skelettmusklerna. Denna fördröjning uppstår när nivåerna av signalsubstansen dopamin i hjärnan sjunker.
En rörelsestörning är ett neurologiskt tillstånd som påverkar rörelsens hastighet, flyt och kvalitet. Exempel på rörelsestörningar är ataxi (bristande koordination), dystoni (oviljemässiga rörelser och långvariga muskelkontraktioner), Huntingtons sjukdom, multisystematrofi, myoklonus, progressiv supranukleär pares, rastlösa ben, tics (oviljemässiga muskelkontraktioner), Tourettes syndrom och Wilsons sjukdom.
För att avgöra om du har en rörelsestörning behöver du genomgå någon form av hjärnavbildning, exempelvis magnetresonanstomografi (MRT) eller positronemissionstomografi (PET).
Eftersom det inte finns något botemedel mot rörelsestörningar syftar behandlingen till att lindra symtomen. Enligt Mayo Clinic omfattar behandlingen läkemedelsbehandling, injektioner med botulinumtoxin och djup hjärnstimulering. Djup hjärnstimulering innebär att en apparat implanteras för att kontrollera darrningar. Vid injektioner med botulinumtoxin används samma bakterie som orsakar botulism (en allvarlig form av matförgiftning) i små mängder som muskelavslappnande medel.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online