Demens är inte en sjukdom i sig, utan en samling neurologiska symtom som påverkar minnet, tänkandet och förmågan att klara vardagen. Att förstå vad som orsakar demensen är första steget mot rätt behandling. De vanligaste formerna är Alzheimers sjukdom och vaskulär demens.
Det lever fortfarande ett förlegat tankesätt om att betydande minnesförlust är oundviklig när man blir äldre. I själva verket är måttlig till svår minnesförsämring aldrig ett normalt tecken på ålderdom. Om du eller någon närstående har fått en demensdiagnos finns det flera behandlingsalternativ som kan göra verklig skillnad.
Läkemedelsbehandling är det vanligaste alternativet vid dessa sjukdomar. Målet är att bromsa sjukdomsförloppet och öka den enskilda människans livskvalitet.
Kolinesterashämmare – donepezil (Aricept), rivastigmin (Exelon) och galantamin (Reminyl) – är en grupp läkemedel som används under tidiga och mellansvåra stadier av Alzheimers sjukdom. Ju tidigare behandlingen sätts in, desto större nytta har patienten av den.
Dessa läkemedel stabiliserar symtomen. Sjukdomen fortsätter att försämras, men i långsammare takt än utan medicinering. När behandlingen väl har inletts bör den inte avbrytas.
Namenda (memantin) var den första NMDA-receptorantagonisten som utvecklades för patienter med Alzheimers sjukdom, både för nyligen diagnosticerade och för svårt drabbade. Till skillnad från kolinesterashämmarna bromsar Namenda inte sjukdomsförloppet, men det kan förbättra minnet samt förmågan att klara dagliga funktioner och aktiviteter.
NMDA-receptorantagonister minskar mängden av signalsubstansen glutamat. För mycket glutamat i hjärnan leder till sämre återkallningsförmåga, inlärning och koncentrationsförmåga.
NMDA-receptorantagonister kan användas ensamma eller i kombination med kolinesterashämmare för bästa möjliga resultat.
Patienter med vaskulär demens kan få blodtryckssänkande läkemedel (antihypertensiva) och statiner (kolesterolsänkande läkemedel) för att förebygga framtida hjärtskador och stroke, vilket annars kan leda till ytterligare hjärndysfunktion. Blodproppar som bildas i blodkärlen till följd av högt blodtryck är den vanligaste orsaken till vaskulär demens – de minskar blodflödet till hjärnan, vilket leder till celldöd. Dessa läkemedel kan inte ångra effekterna av redan döda celler, men de kan hjälpa till att förhindra ytterligare skada på hjärnan.
Kolesterolavlagringar i kärlväggarna, orsakade av högt kolesterol, kan också blockera kärlen och hindra det värdefulla syret från att nå hjärnan. Statiner kan därför även ges för att förebygga sådana plackbildningar.
Selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) förskrivs ofta mot depression, som är vanligt förekommande hos personer med demens. Antidepressiva läkemedel som fluoxetin (Prozac) och citalopram (Celexa) har färst biverkningar för de flesta och bidrar till att stabilisera humöret.
I senare stadier av demenssjukdomen visar vissa patienter tecken på svår oro och agitation, aggressivitet, hallucinationer och ångest. Antipsykotiska läkemedel som risperidon (Risperdal) och olanzapin (Zyprexa) kan då förskrivas för att lindra dessa besvärliga symtom. Dessa läkemedel medför dock riskfaktorer som alltid måste diskuteras noggrant med läkaren.
En demensdiagnos är kännbar för både den drabbade och hela familjen. Kunskap och utbildning är avgörande för anhöriga och vårdgivare. Den som har en närstående som lider av demens kan ta del av många resurser och stödgrupper som hjälper till att fatta viktiga beslut och planera strategier under sjukdomens olika faser. Att ha dessa resurser på plats ger familjen och den diagnosticerade andrum mitt i de överväldigande förändringar som en osäker framtid innebär.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online