Epilepsi kan drabba människor i alla åldrar, men sjukdomen debuterar oftast hos barn och äldre vuxna. Vid epilepsi stör de elektriska signalerna i hjärnan, vilket utlöser olika typer av anfall. Diagnosen kan vara svår att ställa eftersom anfallen sällan inträffar i samband med ett läkarbesök. Läkaren måste därför förlita sig på flera olika undersökningar samt en noggrann genomgång av patientens sjukdomshistoria.
Det klassiska symtomet vid epilepsi är anfall, men det finns många olika sorter. Anfall som utlöses av onormal aktivitet i en avgränsad del av hjärnan kallas partiella (fokala) anfall, medan anfall som engagerar hela hjärnan kallas generaliserade anfall. De flesta personer med epilepsi får samma typ av anfall varje gång, men i vissa fall kan en person drabbas av flera olika typer.
Ett enkelt partiellt anfall är en lindrig form av epilepsi där patienten inte förlorar medvetandet. Den drabbade kan uppleva att känslor eller sinnesintryck förändras. Ett komplext partiellt anfall kan däremot göra att personen tappar medvetandet en kort stund. Den drabbade kan stirra tomt framför sig eller upprepa enkla rörelser, som att gnugga händerna, tills anfallet går över.
Generaliserade anfall ger ofta mer dramatiska symtom. Absensanfall är den minst skrämmande varianten och kännetecknas av stirrande och små kroppsrörelser. Myoklona anfall innebär snabba ryckningar i armar och ben. Vid ett atoniskt anfall kan personen plötsligt falla omkull utan förvarning. Det tonisk-kloniska anfallet, tidigare kallat grand mal, är det kraftigaste av alla epileptiska anfall. Personen svimmar, kroppen styvnar och skakar, och anfallet kan medföra urinläckage samt att man biter sig i tungan.
Hos så många som hälften av alla med epilepsi går det inte att fastställa orsaken. Vissa former av epilepsi har kopplats till genetiska variationer som påverkar hur hjärncellerna kommunicerar med varandra. Det finns dessutom ett samband mellan epilepsi och yttre faktorer, exempelvis huvudtrauma efter en olycka eller vissa sjukdomar. Stroke och hjärntumörer kan bland annat utlösa epilepsi. Ärftlighet verkar också spela en roll, men i vilken utsträckning är fortfarande oklart.
För att kunna diagnostisera epilepsi behöver läkaren en mycket detaljerad beskrivning av anfallen. Det innebär ofta att vårdpersonalen pratar med någon som bevittnat anfallet, eftersom den drabbade ofta inte minns något av det som hänt. Neurologiska undersökningar som testar reflexer, muskelstyrka, balans och andra viktiga funktioner kan behövas. Blodprover kan dessutom avgöra om epilepsin möjligen beror på ett annat tillstånd, som diabetes eller anemi.
Läkaren har flera undersökningsmetoder tillgängliga för att bekräfta diagnosen:
EEG (elektroencefalogram): Registrerar den elektriska aktiviteten i hjärnan och kan påvisa onormala mönster även när inget anfall pågår.
Datortomografi (CT): En röntgenundersökning som visar tvärsnitt av hjärnan och kan upptäcka tumörer, cystor och andra avvikelser som kan ligga bakom symtomen.
Magnetresonanstomografi (MRT): Använder radiovågor och ett magnetfält för att skapa detaljerade bilder av hjärnan.
PET (positronemissionstomografi): Använder ett radioaktivt spårämne som injiceras för att ge kontrast i hjärnan. Metoden kan visa exempelvis kärlmissbildningar som kan vara orsaken till anfallen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online