Epilepsi är en neurologisk sjukdom som påverkar hjärnans funktion. Elektriska impulser i hjärnan urladdas felaktigt eller följer inte de rätta banorna, vilket kan utlösa partiella eller komplexa anfall. Anfallen kan visa sig som perioder av stirrande, ovanliga sinnesintryck eller känslor, eller som krampanfall. Vilken del av hjärnan som är drabbad avgör anfallens svårighetsgrad.
Epilepsi delas in i två huvudkategorier: idiopatisk epilepsi och symptomatisk epilepsi.
Idiopatisk epilepsi kan vara ärftlig. Samma typ av epilepsi förekommer oftare hos familjemedlemmar, och avvikelser i patientens EEG liknar ofta de som ses hos andra släktingar – oavsett om dessa själva har epilepsi eller inte. I vissa fall orsakas epilepsin av kromosomavvikelser som kan ärvas.
Symptomatisk epilepsi beror däremot på skador på hjärnan. Det kan röra sig om skador efter huvudtrauma, onormal utveckling under graviditetens första trimester, hjärntumörer eller encefalit (hjärninflammation).
Det finns vissa belägg för att personer som utvecklar epilepsi till följd av hjärnskada oftare har epilepsi i familjen än de som inte får anfall efter en skada. Varför detta är så, och om det finns en genetisk komponent bakom sambandet, är dock okänt.
I befolkningen i stort förekommer epilepsi hos cirka 2 procent. Om fadern har epilepsi ökar risken något för att barnen ska drabbas. Har modern epilepsi stiger risken till 5 procent. Om båda föräldrarna har epilepsi blir risken något högre än 5 procent.
Utsikterna till ett liv helt utan anfall är bättre för dem som får diagnosen senare i livet. De som diagnostiseras som barn tenderar att ha en sämre prognos och drabbas av fler komplikationer.
Hos vuxna ger anfallsmediciner ett liv fritt från anfall för 50–60 procent. Av de övriga patienterna kan 10–20 procent få kontroll över anfallen genom att lägga till ett andra läkemedel. Endast 20–30 procent fortsätter att ha anfall och behöver ytterligare behandling.
För barn upphör anfallen hos 20 procent redan med den första medicinen, och när behandlingen avbryts förblir barnet anfallsfritt. Mellan 50 och 60 procent av barnen hålls anfallsfria med medicinering och kan möjligen avsluta behandlingen i framtiden. Ytterligare 30 procent behöver medicinering under hela livet. Endast 10 procent av barnen med epilepsidiagnos kräver mer omfattande behandling än oral medicinering.
Par där ena eller båda partner har epilepsi – särskilt om båda har det – bör överväga både typen av epilepsi och tillståndets svårighetsgrad innan de beslutar sig för att skaffa barn. För de flesta bör detta inte vara någon större oro, men det är alltid klokt att rådfråga sin egen läkare för individuell bedömning och vägledning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online