Förlamning innebär oförmågan att viljemässigt röra en eller flera muskler och åtföljs oftast av nedsatt känsel. Tillståndet orsakas vanligtvis av stroke eller ett trauma som skadar muskeln självt eller dess nervförsörjning. Även vissa sjukdomar och gifter kan leda till förlamning. Behandlingen varierar beroende på orsak och allvarlighetsgrad, men nedan följer de viktigaste stegen för hur förlamning hanteras.
Vid svåra fall av förlamning används ABC-metoden inom akutvården: luftvägar (airway), andning (breathing) och cirkulation (circulation). Förlamning orsakas ofta av stroke eller traumatisk skada och kräver då att luftvägarna hålls fria, att andningen stödjas och att blodcirkulationen upprätthålls kontinuerligt.
Vid skador är det avgörande att stabilisera och immobilisera ryggraden för att förhindra ytterligare skada på ryggmärgen. En hård halskrage och en bärbår används normalt när patienten ska transporteras till sjukhus.
Kortikosteroider kan användas för att minska inflammation och svullnad vid ryggmärgsskador, men behandlingen bör ske med stor försiktighet. I USA har höga doser metylprednisolon kort efter en icke-penetrerande akut ryggmärgsskada länge varit standardvård. Nya studier tyder dock på att biverkningarna kan väga tyngre än de eventuella fördelarna.
Kirurgi utförs främst i fall där förlamningen orsakas av att nerver kläms eller försämras akut. Kirurgisk dekompression reserveras vanligtvis för specifika skador, exempelvis cauda equina-syndrom samt dislokerade eller låsta fasettleder.
Ett heltäckande program med arbetsterapi och fysioterapi bör startas så tidigt som möjligt. Detta inkluderar rörelseövningar för hela ledens rörelseomfång för att förebygga muskelkontrakturer. I vissa fall kan kirurgi krävas för att förlänga förkortade senor och frigöra kontrakturer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online