För att kunna avgöra vad som är fel på en patient använder psykiatriker en rad olika metoder. Genom att kombinera flera tekniker kan de ställa en säkrare diagnos och ta fram en individanpassad behandlingsplan. Här går vi igenom de viktigaste metoderna – och varför ingen av dem brukar användas på egen hand.
Psykiatrikern observerar patientens beteende och uppträdande under sessionerna. Kroppsspråk, mimik och sättet patienten kommunicerar på ger värdefulla ledtrådar om det psykiska tillståndet.
Genom strukturerade intervjuer samlar psykiatrikern in information om patientens symtom, tankar och känslor, samt om den personliga bakgrunden, familjehistoriken och eventuella medicinska tillstånd.
Vid en mental statusundersökning bedöms kognitiv förmåga, känsloläge, utseende, beteende, talmönster och tankestrukturer, liksom förekomsten av hallucinationer och vanföreställningar.
Psykiatrikern kan genomföra eller beställa en fysisk undersökning för att utesluta att kroppsliga sjukdomar ligger bakom patientens besvär.
Standardiserade test och skattningsformulär används för att kartlägga olika aspekter av patientens personlighet, kognitiva förmågor och emotionella fungering.
Slutligen jämförs fynden med de diagnostiska kriterier som finns i DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) för att avgöra om patienten uppfyller kriterierna för en specifik psykiatrisk diagnos eller ett visst tillstånd.
Så vad är svaret på frågan i rubriken? Psykiatriker förlitar sig i princip aldrig på en enda metod. Ingen teknik används isolerat – i stället kombineras observation, intervjuer, undersökningar och test i ett heltäckande förhållningssätt. Detta gör det möjligt att ställa en träffsäker diagnos och utforma en effektiv behandlingsplan som är anpassad efter varje enskild patient.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online