Definition (ILAE 2017)
Epilepsi är en kronisk neurologisk sjukdom karakteriserad av en varaktig benägenhet att generera epileptiska anfall. Diagnos kräver något av följande:
- ≥2 oprovokerade anfall som inträffar >24 timmar ifrån varandra.
- 1 oprovokerat anfall med sannolikhet för ytterligare anfall ≥60% under 10 år.
- Diagnos av ett epilepsisyndrom.
Viktig Terminologi
- Epilepsia – Historisk term (latin/greiska epilambanein, "gripa tag i").
- Morbus epilepticus – Föråldrad latin för "anfallssjukdom".
- Anfall: Tillfälligt inträffande av tecken/symtom orsakade av abnormal överdriven/synkron neuronaktivitet.
- Epileptiskt anfall vs. icke-epileptiskt anfall (psykogent, synkope, rörelsesyndrom).
ILAE Klassificeringsramverk
- Anfallstyp: Fokala, generaliserade, okänd debut.
- Epilepsityp: Fokala, generaliserade, kombinerade, okända.
- Epilepsisyndrom: Kluster av egenskaper (ålder, anfallstyper, EEG, bildgivning, komorbiditet, genetik) – t.ex. Dravet, Lennox-Gastaut, JME, CAE.
- Etiologi: Strukturell, genetisk, infektiös, metabolisk, immunologisk, okänd.
Behandlingsprincip
Korrekt klassificering vägledder urval av antiepileptika (ASM), kirurgisk kandidatur, genetisk rådgivning och prognos. ILAE-ramverket säkerställer ett gemensamt språk för kliniker och forskare världen över.
