Hårrivning, även kallad trikotillomani, kan vara oroande för både föräldrar, barn och läkare. Problemet förekommer ibland hos små barn, som rycker ut hår från ögonfransar, ögonbryn, hårbotten eller andra kroppsdelar, vilket leder till synliga kala fläckar.
Enligt Trichotillomania Learning Center har ungefär 2 till 4 procent av befolkningen – motsvarande mellan 2 och 10 miljoner amerikaner – trikotillomani. Mental Health America uppger att många börjar riva sig i håret vid 12–13 års ålder, men det är inte ovanligt att problemet inleds tidigare. Fall har till och med setts hos barn så unga som ett år.
Föräldrar som misstänker att deras barn har en hårrivningsstörning bör noggrant observera barnet i vardagliga situationer. Hårrivning känns ofta igen genom en oförmåga att motstå impulsen att rycka ut hår, en känsla av tillfredsställelse, avslappning och lindring under eller efter rivandet, synligt håravfall samt psykiskt lidande. Barn som uppvisar beteenden som tummsugning, huvudknackning, nagelbitning eller hudklående kan också drabbas av hårrivning.
Den exakta orsaken till hårrivning hos barn är okänd, men enligt Trichotillomania Learning Center kan det ha samband med genetik, en neurobiologisk störning eller förändringar i hormonhalterna. Barn som river sig i håret använder ofta beteendet som en hanteringsstrategi för att klara av ångest, ilska, frustration eller andra starka känslor. Vissa barn får en utlösande faktor efter en stressande händelse, till exempel övergrepp, föräldrars skilsmässa, dödsfall i familjen eller bland nära vänner, skolbyte eller annan påfrestande händelse.
Om du vill att ditt barn ska undersökas för hårrivning kan barnets läkare behöva ta ett vävnadsprov (biopsi) för att fastställa orsaken och se om barnets hår faktiskt faller av, särskilt om du inte har sett barnet riva sig i håret. Barnläkaren kan även remittera er till en specialist inom psykisk hälsa eller en beteendevetare för vidare utredning och behandling.
Föräldrar som vill minska hårrivning hos sitt barn bör övervaka beteendet och leta efter utlösande faktorer. Att minska triggers samt stress i hemmet och i skolmiljön kan reducera barnets begär att riva sig i håret. För en loggbok där du noterar utlösaren, beteendet, känsloläget, tidpunkten på dagen och andra relevanta detaljer kring varje hårrivningsepisod – det kan bli värdefullt stöd i terapin.
Behandling av hårrivning innefattar ofta en kombination av kognitiv beteendeterapi (KBT), medicinering och stödgrupper. KBT undersöker faktorerna bakom hårrivningen och dess utlösare, och hjälper både föräldrar och barn att lära sig nya färdigheter för att avbryta och omdirigera reaktionerna. Även om det inte finns någon tablett som stoppar hårrivning kan vissa läkemedel, såsom antidepressiva, hjälpa till att lindra ångest eller depression som kan förknippas med trikotillomani. Stödgrupper erbjuder gemenskap och påminner föräldrar till barn med hårrivning om att de inte behöver klara av situationen ensamma.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online