Den nedre kotan i ryggraden kan glida fram ur sin position under resten av ryggraden, vilket orsakar ett ofta smärtsamt tillstånd som kallas spondylolistes. Ryggsmärta kan tyda på ett allvarligt problem och bör alltid diskuteras noggrant med en ortopedisk specialist. Denna artikel är endast avsedd som information och ersätter inte professionell medicinsk rådgivning.
Enligt American Academy of Orthopaedic Surgeons har varje kota en liten hakliknande benstruktur som förbinder kotorna med varandra och tillsammans bildar ryggraden. Ett tillstånd som kallas spondylolys innebär en fraktur i denna del av kotan, den så kallade pars interarticularis, vilket ofta försvagar ryggraden och kan leda till spondylolistes.
Spondylolistes uppstår när en nedre del av ryggraden blir för svag för att behålla sin korrekta position och glider framåt. Tillståndet drabbar vanligtvis den femte lumbalkotan och mer sällan den fjärde.
Hos vuxna orsakas spondylolistes oftast av degenerativa sjukdomar som artros, där slitaget i kotlederna gör att kotan gradvis glider framåt.
Hos barn beror tillståndet vanligtvis på en medfödd defekt i ländryggens benstruktur, en så kallad pars-defekt, vilket kan leda till att kotan glider ur läge. Även stressfrakturer eller traumatiska frakturer i ryggraden kan orsaka spondylolistes. Detta är relativt vanligt hos unga idrottare som överbelastar ryggraden i aktiviteter som gymnastik, fotboll eller tyngdlyftning.
En person med spondylolistes kan vara helt symptomfri, men smärta, muskulär spänning och stelhet är vanliga besvär. Tillståndet kan även orsaka nervpåverkan, vilket ger en domningskänsla som strålar ned genom benen.
Idrottare upplever ofta muskelkrampar på grund av spondylolistes, vilket kan leda till spända hamstrings, det vill säga musklerna på baksidan av låren. I svårare fall kan tillståndet försämra förmågan att kontrollera tarm- eller blåsfunktioner, vilket alltid kräver omedelbar läkarvård.
Läkare använder röntgenundersökningar som kan visa frakturer i ryggraden eller felställda kotor. Datortomografi (CT) och magnetresonanstomografi (MR) används för att avgöra om kotorna trycker mot nervrötterna.
Glidningen graderas i en skala från ett till fyra, där grad fyra representerar den allvarligaste formen av förskjutning.
Grad ett och två svarar oftast bra på konservativ behandling, framför allt fysioterapi. Vid grad tre och fyra kan kirurgiska ingrepp bli nödvändiga, exempelvis en kotfusion (spinal fusion), där kotorna stabiliseras operativt.
Stärkande och stretchande övningar under ledning av läkare eller fysioterapeut kan minska smärtan och skapa bättre stabilitet i ryggraden över tid.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online