Kronisk ryggsmärta är ett försvagande tillstånd som är ökänt svårt och riskfyllt att behandla. Det rör sig dessutom om en "osynlig" sjukdom – det finns få tydliga yttre tecken på att en person mår dåligt. De psykologiska effekterna av kronisk ryggsmärta kan därför vara lika allvarliga som själva den fysiska smärtan, både på kort sikt och över längre tid.
En utbredd teori menar att en obalans i hjärnans signalsubstanser ligger bakom ryggsmärtans motståndskraft mot läkning. Signalsubstanser som normalt dämpar smärta slutar fungera, samtidigt som de som förstärker smärta verkar fastna i överdrift. Resultatet blir att smärtan kvarstår eller till och med ökar, trots att inget fysiskt fel kan påvisas.
Kronisk smärta leder ofta till frustration, ångest, nervositet, ilska och depression. Negativa känslor som inte får lindring kan förändra hjärnans neurokemi redan på relativt kort tid, vilket i sin tur kan förstärka smärtupplevelsen. Klinisk depression kan utvecklas förvånansvärt snabbt och är den vanligaste emotionella konsekvensen av kronisk ryggsmärta.
När smärtan begränsar förmågan att röra sig fritt tenderar patienten att träna mindre eller röra sig på kompenserande sätt för att undvika besvär. I takt med att rörelseförmågan inskränks uppstår problem med gång, gångart, lyft och förmågan att sitta längre stunder – vilket kan hota både arbetsförmågan och möjligheten att utföra vardagliga aktiviteter.
I en studie från 1995 av Rohling, Binder och Rohling visade fallstudier att när socialt stöd faller bort börjar patienter klamra sig fast vid läkare och annan medicinsk personal som ersättning för mindre förstående familj och vänner. Detta beteende bidrar sällan till bättre känslomässigt stöd och kan tvärtom förvärra både ryggsmärtan och depressionen.
Läkemedelsbehandlingar som är tillräckligt kraftfulla för att lindra kronisk ryggsmärta är ofta starkt beroendeframkallande. När hjärnans neurokemi förändrar smärtupplevelsen frestas patienten att öka doserna, ibland till den grad att rehabiliterande behandling krävs för att bryta beroendet.
Eftersom symtomen på kronisk smärta inte syns utåt kan anhöriga misstänka att patienten "simulerar", särskilt om smärtan inte svarar snabbt på behandlingen. Patienten riskerar då att bli isolerad, bitter, hemlighetsfull eller till och med motsättsgående i takt med att omgivningens sympati och förståelse minskar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online