Spondylolistes är den medicinska termen för ett tillstånd som uppstår när en kota i ryggraden glider ur sitt normala läge och förskjuts i förhållande till kotan under. I svåra fall kan tillståndet bli starkt funktionsnedsättande. Spondylolistes beror oftast på en defekt i kotbågen som kallas spondylolys, men kan även orsakas av bensjukdomar, medfödda missbildningar, trauma mot ryggen, tumörer eller åldersrelaterad degeneration av ryggraden. Med korrekt diagnos går tillståndet i de flesta fall att behandla.
Tillståndet klassificeras vanligtvis i fem grader beroende på hur stor del av kotan som har glidit framåt, där grad I motsvarar en förskjutning på upp till 25 procent och grad V en fullständig förskjutning. De vanligaste formerna är istmisk spondylolistes, som beror på en defekt i kotbågen, samt degenerativ spondylolistes som drabbar äldre personer till följd av slitage.
Vissa personer har få eller inga symtom utöver enstaka ryggvärk. Andra kan uppleva en rad olika besvär, bland annat:
I allvarliga fall kan nervskador orsakade av tillståndet ge ytterligare symtom, exempelvis domningar i underlivet samt svårigheter att kontrollera tarm- eller blåsfunktion. Sådana symtom tyder på ett akut allvarligt tillstånd som kallas cauda equina-syndrom och kräver omedelbar vård.
För att ställa diagnosen spondylolistes kan läkaren beställa en eller flera specialiserade undersökningar. Vanliga metoder är röntgen, datortomografi (CT), magnetkameraundersökning (MRT/MRI) eller benscintigrafi. Röntgen visar ofta själva förskjutningen, medan MRT är särskilt värdefull för att bedöma eventuell nervkompression och skador på mjukdelar.
Behandlingen anpassas efter tillståndets svårighetsgrad, typen av kotförskjutning och hur mycket smärta patienten upplever. Vid en mindre förskjutning kan ingen annan behandling än regelbunden uppföljning och anpassning av vissa aktiviteter behövas. I vissa fall rekommenderas tillfällig sängvila.
Mer uttalade förskjutningar kan leda till benspänning eller fraktur. Dessa kan behandlas med hjälpmedel som ryggkorsett, gips eller stödjande bandage, vilka håller ryggraden i rätt läge. Sådana hjälpmedel kan behövas på kort sikt medan frakturer eller nervklämningar läker, eller på lång sikt för patienter som vill undvika operation.
När förskjutningen är omfattande, nervkompressionen allvarlig eller frakturer inte läker med andra metoder kan operation bli nödvändig. En dekompressiv laminektomi kan utföras för att avlasta nerverna och justera kotornas läge. Endoskopisk kirurgi är effektiv vid svåra nervskador, eftersom den tar bort eller reparerar orsaken till skadan. Vid en laminektomi avlägsnas delar av kotbågen som inte kan repareras. Om ryggraden förblir instabil kan en spinal fusion, även kallad steloperation, genomföras för att förebygga framtida problem.
Vid kronisk smärta kan smärtstillande eller antiinflammatoriska läkemedel som paracetamol, acetylsalicylsyra, ibuprofen eller naproxen förskrivas. Svår smärta kan tillfälligt behandlas med narkotiska analgetika som kodein. I sällsynta fall injiceras kortikosteroider i ryggen för att dämpa långvarig smärta. Oavsett behandlingsform krävs oftast någon form av fysioterapi, ibland under lång tid. Läkare eller fysioterapeuter hjälper ofta patienten att lära sig nya tekniker för vardagsrörelser som vridning, knäböjning, hukande och lyft, för att undvika återbelastning av det skadade området.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online