Elektroterapi använder elektriska strömmar för att behandla kronisk smärta eller påskynda läkningsprocessen. Behandlingsformen har använts i över hundra år och omfattar en rad olika metoder, bland annat TENS-apparater, mikroströmterapi, neuromuskulär elektrostimulering, högspänningsgalvanisk terapi och interferensstimulering. Trots de olika namnen bygger samtliga terapier i grunden på samma princip.
År 1855 introducerade Guillaume Duchenne idén om elektroterapi som ett alternativ till den då rådande likströmsmetoden. Likström (DC) kunde visserligen framgångsrikt stimulera muskelkontraktioner, men irriterade huden och orsakade blåsor vid elektroderna. Metoden krävde dessutom att strömmen ständigt behövde stoppas och startas om under behandlingens gång. Duchennes elektroterapi byggde i stället på idén om att växla strömmen, vilket inte bara gav bättre resultat än DC-metoden, utan också var skonsamt mot huden och inte krävde några avbrott under behandlingen.
Elektroterapi behandlar kronisk smärta genom att öka blodflödet, frigöra endorfiner, stimulera muskelkontraktioner och lindra smärta. Den elektriska stimuleringen får musklerna att ständigt kontrahera och slappna av, vilket även främjar blodcirkulationen i de drabbade områdena. Strömmen blockerar dessutom kroppens smärtsignaler innan de når hjärnan och utlöser frisättning av endorfiner – kroppens egna naturliga smärtstillande ämnen – vilket effektivt minskar patientens besvär.
Neuromuskulär elektrostimulering (NMES), även kallad elektromuskulär stimulering (EMS), används oftast inom fysioterapi för att rehabilitera muskler efter en skada eller stroke. Elektroder placeras på huden över de drabbade musklerna, och en ansluten apparat skickar elektriska impulser till elektroderna. NMES stimulerar nerverna i de skadade musklerna, vilket hjälper nervsystemet att återknyta kommunikationen med kroppen och träna upp musklerna att fungera normalt igen.
Den vanligaste formen av elektroterapi är transkutan elektrisk nervstimulering (TENS). Precis som vid NMES-terapi förs elektriska strömmar in i kroppen via elektroder som placeras på huden. Skillnaden är att TENS-apparaten i stället för att stimulera nerverna i musklerna blockerar de smärtsignaler som färdas längs nerverna till hjärnan. TENS-apparater får dessutom kroppen att frisätta endorfiner, vilket ytterligare dämpar smärtan.
Mikroströmterapi syftar till att efterlikna kroppens egna elektriska impulser i nervsystemet. Genom att applicera mycket svaga strömmar på nerverna byggs de naturligt förekommande impulserna ut för att lindra smärta. Med andra ord förstärker mikroströmterapin kroppens pågående elektriska aktivitet för att blockera smärtsignaler och främja läkning. Eftersom strömmen endast kompletterar den aktivitet som redan finns i kroppen är den så svag att de flesta patienter knappt känner av den alls.
Interferensterapi kombinerar två separata elektriska frekvenser för att stimulera stora motoriska nerver, öka blodflödet och minska vätskeansamlingen (svullnaden) runt en skada. Frekvenserna blockerar även smärtsignalerna direkt på ryggmärgsnivå. Interferensstimulering används oftast vid kraftig ryggsmärta, ledsjukdomar och degenerativa neurologiska tillstånd.
Högspänningsgalvanisk (HVG) stimulering använder likström i stället för växelström för att påverka blodflödet till en skada. Apparaterna bygger på galvanisk teori, det vill säga reaktionen mellan två motsatt laddade joner. Den positiva laddningen minskar vätskeansamlingen och reducerar svullnad, medan den negativa laddningen ökar blodflödet och därmed stimulerar läkningen. HVG används främst för att läka sår och lindra smärta vid karpaltunnelsyndrom.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online