Lipoatrofi, alltså förlust av fettvävnad, är en manifestation av en fettämnesbytesstörning som kallas lipodystrofi. Personer som behandlas med läkemedel mot hiv/aids drabbas ofta av lipoatrofi efter flera års terapi, och injektioner av vissa andra typer av läkemedel kan också leda till att betydande mängder fettvävnad försvinner under huden. Även sjukdomar och störningar i immunsystemet kan ligga bakom tillståndet.
Långvarig användning av hiv/aids-läkemedel i grupperna proteashämmare och nukleosidala omvänt transkriptashämmare (NRTI) är en av de vanligaste orsakerna till lipoatrofi. Själva hiv-infektionen kan dessutom bidra till att fettdepåer i ansikte, skinkor, armar och ben bryts ner. Förlusten av fettvävnad i ansiktet kan vara så uttalad att den ibland klassificeras och behandlas som ett separat hälsoproblem, så kallad facial lipoatrofi.
Proteashämmare inkluderar bland annat atazanavir (Reyataz) och ritonavir (Norvir). Nukleosidala omvänt transkriptashämmare omfattar lamivudin (Epivir) och stavudin (Zerit). Många patienter får en kombination av båda läkemedelstyperna, vilket ytterligare ökar risken.
Kortikosteroider minskar svullnader och dämpar immunsystemets reaktioner i kroppen. När de injiceras i fettvävnad i stället för muskelvävnad kan de döda fettceller i ett mindre område kring injektionsstället, vilket ger en synlig fördjupning eller "grop" i huden. Exempel på injicerbara kortikosteroider är kortison och prednison.
Också injektioner med insulin, penicillin, järn eller tillväxthormon som somatropin (exempelvis Genotropin) kan orsaka lokaliserad lipoatrofi vid injektionsstället.
I sällsynta fall kan mer utbredd nedbrytning av fettvävnad följa efter vaccination mot mässling, vattkoppor (varicella) eller kikhosta (pertussis). Denna generaliserade form kallas Lawrence-syndrom och kan åtföljas av diabetes och höga kolesterolvärden.
Flera infektioner och immunsystemstörningar kan utlösa lipoatrofi. Om en sjukdom som lupus orsakar inflammation i fettvävnaden, så kallad pannikulit, kan den drabbade senare få lipoatrofi i just den kroppsdel där inflammationen uppstod.
På liknande sätt kan barn i skolåldern som drabbas av virusinfektioner eller lider av lupus, reumatoid artrit eller nedsatt sköldkörtelfunktion i sällsynta fall utveckla en komplikation som kallas Barraquer-Simons-syndrom. Det innebär att fettvävnaden försvinner från ansiktet och överkroppen.
En tredje sjukdomsrelaterad form är Parry-Rombergs syndrom, som debuterar plötsligt av okända orsaker och leder till att personen gradvis förlorar fett, hudtjocklek och benmassa på ena sidan av ansiktet.
Fem ärftliga tillstånd har lipoatrofi som ett definierande symtom.
Barn födda med Berardinelli-Seips syndrom har mycket lite fettvävnad och löper ökad risk för insulinresistens, gigantism, förstorade njurar och lever, bukspottskörtelinflammation (pankreatit), mörka violetta hudförändringar (akantosis nigricans) samt kraftig kroppsbehåring.
Kobberlings syndrom, som hittills endast identifierats hos kvinnor, ger en benig kroppsbyggnad med tunna händer och fötter, samtidigt som tjocka fettansamlingar samlas runt magen.
Dunnigans syndrom orsakar en mer generaliserad lipoatrofi och förekommer ofta tillsammans med muskelsvaghet, hjärtförstoring (kardiomyopati), nervskador (neuropati) samt progeri – en ovanlig sjukdom som ger ett starkt accelererat åldrande.
De extremt sällsynta tillstånden SHORT-syndrom och mandibuloakral dysplasi har också lipoatrofi som symtom. De knappt två dussin personer som diagnostiserats med SHORT-syndrom har dessutom ofta visat ögonavvikelser, överrörlighet i leder, ljuskskrotsbråck och kortväxthet. Mandibuloakral dysplasi liknar Dunnigans syndrom, men orsakar även ansikts- och skelettdeformiteter samt långsam tillväxt under barndomen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online