
Har du någonsin fått dextros via en infart har du fått partiell parenteral näring. Total parenteral näring (TPN) är däremot en balanserad näringslösning som täcker patientens dagliga behov av kalorier, aminosyror, essentiella fettsyror, vitaminer och mineraler. TPN kan dock orsaka allvarliga komplikationer, och vårdpersonal väger därför alltid noggrant alternativa behandlingsformer innan behandlingen påbörjas.
Parenteral ska inte förväxlas med ordet parental. Enligt Stedmans medicinska uppslagsverk definieras parenteral som något som "tas upp i kroppen eller tillförs på annat sätt än via matsmältningskanalen". Enteral definieras i stället som "inom eller via tarmen". Eftersom TPN ges intravenöst kringgår behandlingen i praktiken hela matsmältningskanalen och för näringsämnena direkt in i blodet. Grundlösningen kan behöva anpassas beroende på underliggande sjukdomar, patientens ålder eller andra faktorer som påverkar absorptionen eller näringsbehovet.
TPN reserveras vanligtvis för patienter vars tarmsystem inte fungerar korrekt eller inte alls. Georgetown University Hospital använder TPN för patienter med tillstånd som korttarmsyndrom, motilitetsstörningar (när födan av olika skäl inte transporteras normalt genom tarmarna) eller medfödda missbildningar i mag-tarmkanalen. Vissa patienter behöver också TPN för att ge tarmen vila vid komplikationer av sjukdomar som Crohns sjukdom. Även för tidigt födda barn i kritiskt skick kan behöva TPN. Enligt Georgetown University beräknas cirka 40 000 patienter i USA vara i behov av TPN långsiktigt.
Även om TPN kan rädda liv i vissa situationer är behandlingen inte fri från risker. Merck & Co., som tillverkar TPN-lösning, noterar att enteral näring, även via magsond, alltid föredras framför TPN när det är möjligt. Patienter som får TPN löper risk för infektion i den kateter eller centrala venkateter som används för tillförseln. Cirka 50 procent löper risk för kateterrelaterad sepsis och ungefär 90 procent för glukosrubbningar eller leverdysfunktion. Gallblåsesjukdom och benskörhet (osteoporos) är andra möjliga komplikationer.
När en patient påbörjar TPN på sjukhus rekommenderar Merck att vikt, blodstatus, elektrolyter och urea (BUN) kontrolleras dagligen. Blodglukosen bör kontrolleras var sjätte timme tills nivåerna har stabiliserats. Läkare övervakar även leverfunktionen noggrant. Frekvensen av laboratoriekontroller minskar med tiden men fortsätter så länge patienten står på TPN. Vissa patienter kan så småningom fortsätta behandlingen i hemmet efter utbildning om tecken och symtom på infektion. I dessa fall krävs även regelbundna hembesök av sjuksköterskor.
Biverkningarna och de möjliga komplikationerna vid TPN är givetvis oroande. Enligt Georgetown University Hospital är TPN dock ofta det enda alternativet för spädbarn som föds med missbildningar som gastroschisis – ett tillstånd där tarmarna bildas utanför bukväggen under fosterutvecklingen – eller för patienter med tillstånd som korttarmsyndrom. Med noggrann övervakning och uppföljning kan behandlingen hålla patienten vid liv tills ytterligare behandling, exempelvis en tarmtransplantation, kan genomföras.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online