```html Fluorescerande antikroppsteknik, även kallad immunofluorescens, är ett diagnostiskt verktyg där ett fluorescerande färgämne kopplas till antikroppar och tillsätts till vävnad som innehåller antigener. När provet betraktas i ett fluorescensmikroskop under ultraviolettljus lyser de målade områdena upp, vilket gör det möjligt att exakt lokalisera specifika molekyler eller mikroorganismer i vävnaden.
Tekniken kan utföras på två olika sätt: direkt eller indirekt.
Två av de mest använda färgämnena är fluorescein, som ger ett grönt sken, och rodamin, som lyser orange-rött.
De fluorescerande antikropparna är antingen monoklonala, det vill säga framställda från samma modercell och därmed riktade mot en enda del av antigenet, eller polyklonala, som härrör från olika celler och känner igen flera delar av antigenet samtidigt. Gener från människa, mus och råtta används oftast vid testning, medan vävnad från get, mus, kanin och råtta även kan användas som värdceller för antikroppsproduktion.
Tekniken tillämpas inom ett brett spektrum av medicinska och biologiska undersökningar. I mänsklig vävnad används den för att påvisa förekomsten av olika patogener, exempelvis influensavirus. Inom biologin används metoden bland annat för att detektera organismer som E. coli, giardia eller cryptosporidium i jord- och vattenprover, vilket gör den till ett värdefullt verktyg både inom sjukvården och miljöövervakningen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online