Enligt Centers for Disease Control and Prevention (CDC) kommer en av tre personer över 65 års ålder att råka ut för ett fall och därvid drabbas av en allvarlig skada. Fallolyckor är en av de vanligaste orsakerna till höftfrakturer, huvudskador och dödsfall bland äldre. Hälso- och sjukvårdspersonal har i många år arbetat fram program för fallprevention i syfte att minska antalet fallolyckor bland äldre. Det första steget för att förebygga fall är att kunna bedöma balansproblem på ett korrekt sätt.
Utsök inom organisationen en motiverad medarbetare som har ledarskapsförmåga och är villig att ta ansvar för att utbilda kollegor i bedömning av balansproblem. Ge denna medarbetare fördjupad utbildning inom området så att han eller hon blir intern utbildare och expert. Med rätt utbildning i fallprevention kan personen även ta fram planer för fallprevention för patienter med identifierad fallrisk samt analysera fall efter det att de har inträffat.
Utbilda alla nyanställda medarbetare i organisationens verktyg för balansbedömning. Upprepa utbildningen som en del av organisationens årliga fortbildningsprogram och dokumentera närvaron i varje anställds personalakt. Boka utbildningstillfällen med den interna utbildaren för all ny personal som ska ha direkt ansvar för att genomföra balansbedömningar. Låt både den nya medarbetaren och en erfaren kollega bedöma flera patienter var för sig, jämför sedan poängen och diskutera resultaten tillsammans.
Be den interna utbildaren upprätta ett "betygskort" eller en prestationsutvärdering av alla nyanställda som har utbildats i bedömning av balansproblem. Förvara dessa handlingar som en del av varje anställds personalkomplettering.
Lär ny personal att först bedöma patientens boendemiljö och uppmärksamma allt som kan bidra till balansproblemen, exempelvis lösa golvbrädor, småmattor, oordning eller trappor. Be dem även fundera på vilka förändringar som kan göras för att förbättra säkerheten i miljön, såsom extra trappräcken, stödhandtag i badrummet och en förhöjd toalettsits.
Utbilda personalen i att observera patienten med avseende på fysiska avvikelser eller tillstånd som kan påverka balansen, exempelvis tremor, ödem i underbenen eller tecken på smärta. Tänk också på att smärtlindrande läkemedel, diuretika och blodtryckssänkande läkemedel kan påverka balansen. Be personalen dessutom diskutera andra hälsotillstånd, exempelvis neurologiska eller psykiatriska, som kan bidra till fall.
Be personalen kontrollera patienternas skor med avseende på kraftigt slitage på sulorna samt böjning eller insjunkning av skon vid fotleden, vilket kan tyda på problem med gången eller gångstilen. Påminn personalen om de extra fot- och skoproblem som patienter med diabetes kan drabbas av. Personer med diabetes är mycket känsliga för cirkulationsrubbningar och infektioner. Trånga skor kan begränsa blodcirkulationen och leda till diabetiska fotsår, vilket i sin tur kan påverka patientens gångförmåga och balans.
Utbilda personalen i att bedöma muskelstyrka och motorik. Be dem kontrollera rörligheten i patientens extremiteter. Be patienten resa sig från en stol och kontrollera stabiliteten under de första fem sekunderna. Kontrollera även stabiliteten när patienten står med fötterna ihop och slutna ögon. Se alltid till att personalen står bredvid patienten för att förebygga fall under testerna.
Lär personalen att bedöma gångförmåga och gångmönster. Utbilda dem att mäta steglängd och steghöjd samt symmetrin mellan stegen. Ett normalt gångmönster kännetecknas av lika långa och lika höga steg; hälta eller släpande fot eller ben ger olikformade steg. "Symmetri mellan stegen" innebär att patientens gångmönster uppvisar jämnstora steg. Smärta i fot eller ben förkortar stegen på den berörda sidan av kroppen. Lär personalen avgöra om patientens gångställning är "normal" och låt dem bedöma om patienten kan gå i en rak linje. Låt personalen även observera patienten vid "nästestet", där han eller hon stående med slutna ögon för fingertoppen till näsan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online