Ett HIV-test går ut på att man söker efter antingen själva viruset eller antikroppar som kroppen bildat mot viruset. Detta skiljer sig grundläggande från ett allmänt blodkemiprov, där man mäter kemiska ämnen som enzymer och elektrolyter i blodet. Principen bakom de båda provtyperna är helt olika: den ena söker spår av ett virus, medan den andra analyserar kemiska substanser direkt. Här går vi igenom de viktigaste analysmetoderna och hur de fungerar.
Immunanalyser utnyttjar antikroppar för att upptäcka ett visst ämne. Antikropparna fungerar ungefär som "sniffande hundar" som söker upp en partikel och signalerar dess närvaro. Skillnaden mellan en immunanalys som testar för HIV och en som analyserar blodkemikalier ligger alltså bara i vilka specifika antikroppar som används – tekniken är densamma.
Vid enzymatiska reaktioner används enzymer för att påvisa specifika kemiska ämnen i blodet. Enzymerna reagerar med ämnena och ger upphov till en färgförändring, som avslöjar både ämnets närvaro och dess koncentration. Den här metoden är dock inte lämplig för att upptäcka HIV, eftersom viruset inte reagerar med enzymerna på detta sätt.
Turbidometriska tester mäter grumligheten, eller turbiditeten, i ett prov för att beräkna koncentrationen av det analyserade ämnet. Ju grumligare provet är, desto mer av ämnet är löst i det. Metoden fungerar bäst för stora molekyler som gör provet grumligt, vilket gör att den inte kan användas för att påvisa HIV.
Ett molekylärt diagnostiskt blodprov upptäcker det genetiska materialet – arvsmassan – hos ett smittämne. Dessa tester är därför utmärkta för att påvisa HIV i blodet, ofta tidigare i infektionsförloppet än antikroppstester. Kemikalier i blodet innehåller å andra sidan varken DNA eller RNA, vilket gör att molekylär diagnostik saknar värde vid ordinära blodkemiundersökningar.
Flera HIV-tester finns idag tillgängliga för hemmabruk, exempelvis snabbtester med bloddroppe eller salivprov. Dessa är dock något mindre tillförlitliga än prover som tas på kliniskt laboratorium, särskilt tidigt efter eventuell smitta eftersom det finns en så kallad fönsterperiod då viruset ännu inte kan påvisas. Om du misstänker att du kan ha blivit smittad av HIV bör du kontakta vården, exempelvis en vårdcentral eller en infektionsklinik, för rådgivning om rätt testmetod och vid behov uppföljande kontroller.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online