Feber och förstorade, ömma lymfkörtlar – vilken diagnos bör övervägas?

Klinisk fråga: En patient som uppvisar feber och förstorade ömma lymfkörtlar skulle kunna anses ha?

En patient som presenterar med feber i kombination med förstorade och ömma lymfkörtlar (lymfadenopati) kan ha flera olika underliggande orsaker. Vid den differentiella diagnostiska bedömningen finns fyra huvudsakliga diagnoser att ta hänsyn till.

Svarsalternativ

1. Infektiös mononukleos

2. Lymfom

3. Tuberkulos

4. HIV-infektion

Bakgrund till svarsalternativen

Infektiös mononukleos, orsakad av Epstein-Barr-virus (EBV), är en klassisk orsak till feber, halsont och smärtsam lymfkörtelförstoring, särskilt hos yngre patienter. Körtlarna är då ofta ömma vid beröring.

Lymfom, både Hodgkins lymfom och non-Hodgkins lymfom, kan ge feber och förstorade lymfkörtlar, men dessa är i regel fasta, gummiliknande och mer sällan ömma.

Tuberkulos kan drabba lymfkörtlarna (så kallade skrovler) och orsaka feber, nattsvettningar och viktminskning, vanligtvis med en mer kronisk sjukdomsbild.

HIV-infektion kan i sin akuta fas ge feber, trötthet och generaliserad lymfadenopati, ofta några veckor efter smittotillfället.

Vid alla dessa tillstånd krävs en noggrann anamnes, klinisk undersökning och kompletterande provtagning, exempelvis blodstatus, serologi och vid behov biopsi, för att nå rätt diagnos.