En patient vars mag-tarmkanal fungerar normalt kan ändå ha svårt att inta den näring som kroppens ämnesomsättning kräver via munnen. I sådana situationer används en enteral näringssond – ett mjukt rör som levererar nödvändiga näringsämnen direkt till magsäcken eller tarmen.
En enteral näringssond kan placeras via näsan eller kirurgiskt. Hur sonden läggs beror på flera faktorer, bland annat hur länge behandlingen förväntas pågå samt vårdpersonalens bedömning och patientens behov. En nasal sond, som förs upp genom näsan och ner till magsäcken, används oftast vid kortare behandlingar, medan en kirurgiskt placerad sond föredras när näringstillförseln behöver ske under en längre tid.
Enteral näringssonder gynnar personer som är undernärande eller har hög risk att utveckla undernäring, och som inte kan tillgodose minst 80 procent av sitt dagliga energibehov genom vanlig kost. Sondmatning kan även användas som komplement till vanligt ätande för att säkerställa att kroppen får tillräckligt med energi och näringsämnen.
Även om alla patienter med näringssond inte upplever negativa effekter finns vissa risker förknippade med sondmatning. Patienter löper ökad risk för aspiration, det vill säga att mat eller vätska kommer ner i luftvägarna, samt för illamående och kräkningar. Andra möjliga biverkningar inkluderar diarré, hudirritation och tryckskador runt sondens insticksställe, mekaniska problem med sonden, hypoglykemi (lågt blodsocker) samt hyperfosfatemi (förhöjda fosfatnivåer i blodet). Regelbunden uppföljning av vårdpersonal hjälper till att minska dessa risker och säkerställa en säker och effektiv näringstillförsel.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online