De flesta har burit en pulsoximeter hos läkaren utan att ens veta om det. Pulsoximetri mäter syrehalten i blodet utan att något blodprov behöver tas. En liten klämma fästs på ett finger eller en tå på den person som ska övervakas, och inom några minuter kan vårdpersonalen avläsa patientens syresättningsnivå.
Pulsoximetri började användas i stor skala under 1980-talet. Innan dess övervakades blodgasvärden genom blodtagningar, vilket var både mer tidskrävande och mer obehagligt för patienten.
En pulsoximeter använder ljusvågor för att bestämma syrehalten i blodets hemoglobin. Enligt Oximetry.org absorberar syresatt blod stora mängder infrarött ljus, medan blod med lägre syrehalt absorberar betydligt mindre. Ljusabsorptionen omvandlas sedan till numeriska värden som visas direkt på enhetens display.
Flera faktorer kan påverka en pulsoximeters noggrannhet. Enligt Oximeter.org kan rörelser från patienten försämra mätnoggrannheten. Forskaren Amal Jubran rapporterade i tidskriften Critical Care (18 maj 1999) att syremättnadsvärdena hos personer med sickelcellsanemi och andra former av anemi inte alltid är helt korrekta. I dessa fall kan pulsoximetern nämligen ha svårt att skilja mellan olika substanser i blodet.
Pulsoximetri används för att övervaka en persons syrenivåer i blodet kontinuerligt, till skillnad från enstaka och periodiska blodprov. Tidskriften Critical Care lyfter fram metodens stora nytta, bland annat tack vare hur enkelt det är att införa och använda pulsoximeterövervakning i vården.
Pulsoximetri är även mer kostnadseffektivt för vårdgivare, enligt Amal Jubrans forskningsresultat publicerade i Critical Care. Att övervaka en persons blodgasvärden med icke-invasiva metoder via en pulsoximeter kostar betydligt mindre än att ta blodprov och analysera dem i laboratorium.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online