Glukos är ett enkelt kolhydrat som utgör den främsta energikällan för levande organismer. Glukosnivåerna i kroppen mäts med hjälp av blod- och urinprov, och liksom all annan kroppskemi finns det etablerade normalvärden samt gränser för onormala värden.
Innan blodglukosmätaren uppfanns för drygt tjugo år sedan beställdes blodglukosprov alltid av en läkare och analyserades på ett sjukhuslaboratorium eller annat kliniskt laboratorium. De normala – och onormala – glukosintervallen fastställdes ursprungligen med hjälp av plasma.
Uppfinningen av blodglukosmätaren gav personer med diabetes möjligheten att själva övervaka sina glukosnivåer hemma, när som helst på dygnet, utan att först behöva träffa sin läkare. Detta har i hög grad förenklat den dagliga sjukdomskontrollen och gjort det möjligt att snabbt reagera på förändrade blodsockervärden.
De flesta kliniska laboratorier använder plasma eller serum från blod som tas via venpunktion när glukos ska testas. En blodglukosmätare å andra sidan använder en droppe helblod, som vanligtvis erhålls genom ett stick i fingret.
Fasteglukosnivåer i helblod hos personer med normal hematokrit ligger cirka 10 till 12 procent lägre än motsvarande fasteplasmaglukosnivåer. I sitt kapitel om "kolhydrater" anger doktor David B. Sacks följande exempel på referensintervall för fasteglukos: plasma/serum: 74–99 mg/dl; helblod: 65–95 mg/dl.
Fastande plasmaglukos är den vanligaste markören för att diagnostisera diabetes mellitus. Det är värt att notera att många av de glukosmätare som finns på marknaden idag använder prover av helblod, men redovisar resultatet omräknat till motsvarande plasmavärde. Detta gör att användaren kan jämföra sina egna mätningar direkt med laboratoriets referensvärden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online