Under de senaste 50 åren har forskningen, som bygger vidare på pionjärer som Dr. Thomas Starzl, tillsammans med införandet av allt mer sofistikerade avstötningshämmande läkemedel, lett till dramatiska förbättringar inom både lever- och njurtransplantation. Även om patienterna fortfarande behöver ta vissa försiktighetsåtgärder och mediciner resten av livet, ger ingreppet idag mottagarna både längre överlevnad och bättre livskvalitet.
Tidiga levertransplantationer utfördes ofta på spädbarn och barn som fötts med sjuka eller skadade levern. Den första människan som fick en levertransplantation var en treårig pojke vid namn Bennie Solis. Solis föddes med en underutvecklad lever och genomgick transplantationen den 1 mars 1963 i Denver, Colorado. Tyvärr avled han av okontrollerad blödning under själva operationen. Ingreppet utfördes av Dr. Thomas Starzl, som därefter tog en fyraårig paus för att bedriva forskning innan han återupptog levertransplantationer 1967 – då med betydligt större framgång.
Starzl hade redan gjort stora framsteg inom njurtransplantation och var en av de första kirurgerna att utföra sådana ingrepp, innan han riktade sin forskning mot levern. Starzl och andra forskare fokuserade på vävnadsmatchning, kirurgiska tekniker och avstötningshämmande läkemedel som ett sätt att möjliggöra samexistens mellan donatorns och mottagarens celler. Utvecklingen av dessa tekniker, tillsammans med framstegen inom kimärism, öppnade snart dörren för framgångsrika levertransplantationer. Tillsammans bidrog detta avsevärt till den dramatiska ökning av överlevnaden som transplanterade patienter upplevt sedan dess.
Solis transplantation ansågs ändå vara ett viktigt steg framåt, trots hans död. Överlevnaden för en transplanterad patient brukar nämligen mätas över en femårsperiod efter ingreppet. Under de senaste 30 åren har överlevnaden för transplanterade patienter ökat från 40 procent till dagens uppskattning av 80–90 procent.
Ett varierat urval av avstötningshämmande, eller immunsupprimerande, läkemedel är nödvändigt under hela mottagarens liv. Den regelbundna användningen av cyklosporin – som visade sig vara ett nyckelläkemedel mot avstötning – under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var kanske den enskilt viktigaste faktorn för att dämpa immunsystemets avstötning av det nya organet. Noggrann övervakning av patientens läkare samt en detaljerad anpassning av läkemedelsdoseringen är avgörande för mottagarens hälsa under hela livet.
De första tre dagarna efter en levertransplantation är de mest kritiska i patientens återhämtning. Under denna tid avgörs om kroppen accepterar eller stöter bort levern. Veckan som följer innebär en förhöjd risk för infektion, vilket komplicerar återhämtningen för ungefär hälften av alla mottagare. Gallvägsproblem, kärlkomplikationer, reoperationer och i värsta fall dödsfall hör till de efterföljande riskerna. Denna rad av potentiella komplikationer gör att alla mottagare behöver noggrann postoperativ övervakning under hela sitt liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online