Tuberkulös meningit (TB-meningit) är en extremt ovanlig men allvarlig sjukdom som uppstår när tuberkelbakterien Mycobacterium tuberculosis sprider sig till hjärnan. Behandlingen fokuserar i första hand på läkemedel som både bekämpar själva infektionen och lindrar symtomen.
Riskfaktorer för att utveckla TB-meningit inkluderar hiv/aids, överdriven alkoholkonsumtion, ett försvagat immunförsvar samt aktiv lungtuberkulos. Sjukdomen förekommer oftast i områden med dåliga levnadsförhållanden och begränsad tillgång till vård.
Den främsta behandlingsmetoden vid TB-meningit är användning av samma typ av läkemedel som ordineras vid lungtuberkulos och andra former av tuberkulos. Enligt Tarakad Ramachandran, MBBS vid New York Upstate University Medical Center, utgör antimikrobiella läkemedel som isoniazid (INH), rifampicin (RIF), pyrazinamid (PZA) och streptomycin (SM) den första försvarslinjen mot tuberkulos.
Dessa preparat är mest effektiva när de kombineras med sekundära och tertiära läkemedel i en bredspektrumstrategi, vilket ökar chansen att helt utrota bakterierna ur kroppen.
Vid behov kompletteras behandlingen med andrahandspreparat – särskilda antituberkulära medel såsom Seromycin, Myambutol, Trecator, Laniazid och Nydrazid. Även dessa används mot lungtuberkulos och andra former av sjukdomen. Nydrazid bedöms vara särskilt värdefullt just vid TB-meningit.
För gravida kvinnor rekommenderas det att behandling med andrahandsläkemedel skjuts upp, såvida kvinnan inte nyligen har smittats och snabb insats krävs.
Bland de tertiära, det vill säga tredjehands, läkemedlen finns antibiotika som Cipro (ciprofloxacin) och Floxin (ofloxacin), vilka är mer välbekanta för allmänheten. Eftersom TB-meningit är så ovanligt består den initiala medicineringen ofta av preparat som normalt används mot meningit i allmänhet, men som har visat sig särskilt effektiva även mot den tuberkulösa formen. Tredjehandsläkemedlen riktar sig direkt mot den bakteriella infektionen.
Den rekommenderade behandlingstiden ligger vanligen på cirka 12 till 24 månader. För spädbarn kan behandlingen däremot vara så kort som sex månader. Den exakta varaktigheten avgörs till stor del av hur patienten svarar på läkemedlen samt av infektionens svårighetsgrad, vilket varierar från person till person.
I vissa fall kan läkare rekommendera placering av en shunt eller annan dränagemekanism, särskilt hos patienter med endast lätta neurologiska bortfallssymtom. Kirurgiska ingrepp har visat sig vara mycket effektiva och bidrar till bättre utfall.
Börjar man med en kirurgisk shunt bör ingreppet inte fördröjas – ju tidigare det utförs, desto större är den medicinska nyttan för patienten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online