En innovativ kirurgisk behandling av typ 1-diabetes blev känd som Edmontonprotokollet eftersom läkarna James Shapiro och Jonathan Lakey vid University of Alberta i Edmonton utvecklade metoden i slutet av 1990-talet. Edmontonprotokollet innebär att celler som producerar blodsockerreglerande hormoner transplanteras in i patienter med typ 1-diabetes. Mer än hälften av de patienter som genomgått behandlingen har fått sin diabetes helt eller delvis under kontroll utan insulin i minst ett år.
Människor med typ 1-diabetes har otillräckliga nivåer av insulin i blodet. Insulin binder det socker som kroppen bildar från maten vi äter och gör att sockret kan tas upp av muskelcellerna. När insulinnivåerna förblir kroniskt låga uppstår ett tillstånd som kallas hyperglykemi, med symtom som extrem hunger och törst, snabb viktminskning, suddig syn och trötthet. På lång sikt kan personer med typ 1-diabetes drabbas av bestående skador på hjärtat, blodkärlen, ögonen, njurarna, huden, fötterna och hörseln. Svåra blodsockeravvikelser kan leda till organsvikt och död.
Specialiserade celler i bukspottkörteln, så kallade betaceller, producerar insulin. Tillsammans med alfaceller, som bildar hormonet glukagon som höjer blodsockernivån, utgör betacellerna grupper som kallas Langerhanska öar. Läkare och forskare benämner alfa- och betacellerna gemensamt som pankreatiska ö-celler.
Edmontonprotokollet omfattar ett noggrant urval av mottagare av pankreatiska ö-celler, ett noggrant urval av celldonatorer, en kirurgisk injektion samt behandling med tre immunsupprimerande läkemedel. För att komma i fråga för ingreppet måste patienten ha haft typ 1-diabetes i minst fem år, ha svårt att känna igen tecknen på hypoglykemi och lida av allvarliga komplikationer till följd av lågt blodsocker trots korrekt insulinvård.
Pankreatiska ö-celler för transplantation måste hämtas från bukspottkörtlar som tagits bort från nyligen avlidna vuxna. Personer som är mellan 51 och 65 år gamla och som har ett BMI på minst 24 vid tidpunkten för döden är de bästa donatorerna. Två bukspottkörtlar krävs för att ge tillräckligt många ö-celler till en enda mottagare.
För att transplantera ö-cellerna för kirurgen in en nål i mottagarens portven och injicerar cellerna via en kateter. Mottagaren får lokalbedövning före ingreppet, och kirurgen använder röntgengenomlysning för att lokalisera portvenen och placera nålen korrekt. Efter operationen behandlas mottagaren med daclizumab (Zenapax), sirolimus (Rapamune) och takrolimus (Prograf) för att förhindra att de transplanterade cellerna stöts bort.
Eftersom ingreppet kräver att en nål förs in i området kring och under levern löper patienter som behandlas enligt Edmontonprotokollet en viss risk att levern punkteras under proceduren. Andra operationsrelaterade risker och komplikationer inkluderar infektioner, blodproppar i portvenen, kraftiga blödningar från levern och venerna i ögats baksida, överproduktion av kolesterol i levern samt blodtrycksstegringar. Ingen patient har dock avlidit till följd av kirurgiska komplikationer i samband med Edmontonprotokollet.
Shapiro och Lakey redovisade resultaten för Edmontonprotokollets patienter i New England Journal of Medicine den 28 september 2006. Vid den tidpunkten hade 36 personer genomgått transplantationen av pankreatiska ö-celler. Sexton av dessa patienter kunde sluta injicera insulin i minst ett år, och ytterligare tio procent kunde minska antalet dagliga insulininjektioner. De återstående tio patienterna stötte bort de transplanterade ö-cellerna. I april 2009, då utvecklarna av Edmontonprotokollet firade tioårsjubileet av metoden, noterade Shapiro att de 110 patienter som hans team behandlat hade uppnått resultat i linje med dem som rapporterades 2006.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online