Så matar du en person med förlamning: En guide för vårdgivare

En av de största utmaningarna för en person med förlamning är att få i sig tillräcklig näring. Beroende på hur omfattande förlamningen är kan personen ha fulla mentala förmågor men ändå vara instängd i en kropp som slutat svara. Om du är vårdgivare åt en förlamad person undrar du kanske hur du på bästa sätt ska hjälpa din patient att få den näring hen behöver.

Instruktioner

1. Bedöm graden av förlamning

Ta reda på hur omfattande förlamningen är. Undersök om personen kan svälja på egen hand och har kontroll över tungan. Om detta inte är möjligt kan personen ha en slang insatt i magsäcken (eller ibland tunntarmen), kallad gastrostomisond eller PEG-sond. Genom sonden hälls flytande näring direkt ner i magsäcken, där den smältas på normalt sätt. Be patientens vårdpersonal visa dig hur sonden används och vilken typ av näring som passar bäst.

2. Ta reda på om specialkost behövs

Om din patient kan svälja, tugga och röra tungan finns det goda chanser att hen kan äta en vanlig och mycket näringsrik kost. Eftersom personen troligen inte kan motionera är kaloriintag och näring extra viktiga faktorer att hålla koll på.

3. Mjukgör maten

I de flesta fall kräver utfodring av en förlamad person mjukgjord mat, exempelvis barnmat eller mat som har kokats och mosats. Du kan också behöva köpa färdiga näringsprodukter, som näringsdrycker av typen Ensure, för att säkerställa att patienten får i sig tillräckligt med energi och vitaminer.

4. Var tålmodig

Att mata en förlamad person tar tid för er båda och kan ibland bli kladdigt. Kom ihåg att personen troligen skulle ge vad som helst för att slippa behöva matas av någon annan. Håll ögonkontakt, konversera om ni båda känner för det och försök undvika alla negativa eller sårande kommentarer. En trygg och respektfull atmosfär gör måltiden trevligare för er båda.

5. Kontakta läkaren vid frågor

Ta kontakt med den förlamade personens läkare om du har några frågor eller funderingar. Tveka inte att ställa frågor du redan ställt tidigare eller be om förtydliganden, särskilt om du är personens enda vårdgivare. Det är alltid bättre att fråga en gång för mycket än att riskera patientens hälsa och välbefinnande.