Ryggradslösa djur saknar ett benrangel av ben, men de flesta har ändå någon form av stödstruktur som ger kroppen form, skydd och stabilitet. Inom zoologin delas dessa stödsystem vanligtvis in i tre huvudtyper: hydrostatiska skelett, exoskelett och endoskelett.
Ett hydrostatiskt skelett bygger på vätskefyllda kroppsavdelningar som ger kroppen strukturellt stöd. Vätsketrycket motverkar musklernas kontraktioner och gör att djuret kan behålla sin form samtidigt som det rör sig flexibelt genom att spänna olika muskelgrupper. Denna typ av skelett återfinns bland annat hos ringmaskar, plattmaskar och maneter.
Ett exoskelett är ett yttre hölje som omger och skyddar djurets kropp. Det fungerar både som pansar mot rovdjur och som fäste för muskulaturen. Exoskelett är särskilt vanligt bland leddjur, till exempel insekter, spindeldjur och kräftdjur, där det oftast består av kitin. En nackdel är att höljet inte kan växa med djuret, vilket tvingar fram regelbundna skalbyten.
Endoskelett är inre stödstrukturer som ofta består av kalciumkarbonat eller så kallade spiklar – små kalk- eller kiselnålar som är inbäddade i kroppens vävnader. Denna typ av skelett finns bland annat hos svampdjur samt hos tagghudingar som sjöstjärnor och sjöborrar, där det ger fasthet men ändå tillåter viss rörlighet.
De tre skeletttyperna skiljer sig åt i placering och uppbyggnad: det hydrostatiska skelettet utgörs av vätsketryck inuti kroppen, exoskelettet är ett skyddande ytterhölje och endoskelettet är en inre struktur av mineraler eller spiklar. Gemensamt för alla tre är deras grundläggande funktion – att ge ryggradslösa djur stadga, skydd och förmåga att röra sig.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online